Uppfinnandet av ordet ”upphovsrätt” (1952)

oktober 25, 2008

Brev från Nämnden för svensk språkvård, Stockholms högskola, till Auktorrättskommittén, den 17 februari 1952

Såsom svensk beteckning för rätt till litterära, musikaliska och andra konstnärliga verk kan bland annat ”upphovsmannarätt” och ”upphovsrätt” komma i fråga. Det förra finns i finländsk lag, det senare i norskt språkbruk och enligt Eder uppgift även i danskt.
Det da. och no. ordet liksom en nybildad svensk motsvarighet därtill, ”upphovsrätt”, kan tolkas antingen (och i första hand) som en enkel sammansättning av ‘upphov’ och ‘rätt’ med betydelsen ‘rätt sm grundar sig på upphovet (till boken, musikverket, konstverket osv.)’ eller som en ellips av sammansättningen ‘upphovsmannarätt’, där mellanledet fallit bort såsom i orden ‘draksådd’ (= ‘draktandssådd’), ‘kamgarn’ (= ‘kamullsgarn’) och ‘kornblå’ (= ‘kornblomsblå’, d.v.s. ‘blåklintsblå’).
I valet mellan ”upphovsmannarätt” och ”upphovsrätt” måste det väga tungt, att ‘opphavsrett’ resp. ‘ophavsret’ redan har hävd i två skandinaviska språk. En svensk form ”upphovsrätt” skulle bidraga till en önskvärd dansk-norsk-svensk enhetlighet i terminologien, som icke minst inom rättsväsendet traditionellt eftersträvats. –
I diskussionen om ordet har deltagit undervisningsrådet Nils Hänninger, professorerna Valter Jansson, Erik Wellander och Elias Wessén samt undertecknad Gösta Bergman.

Annonser

Socialdemokraterna om ”konstnärlig allemansrätt” (1969)

oktober 19, 2008

Aktiv kultur. Rapport från SAP:s kontaktkommitté för skol- och kulturfrågor, godkänd av partikongressen 1969.
Utgiven av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 1971.

Den kommersialism som präglar en betydande del av kultursektorn drabbar främst de grupper som har minst motståndskraft: barn och ungdom samt de bristfälligt utbildade. Målmedvetna och välplanerade samhällsinsatser är därför nödvändiga som motvikt mot skräpkultur.
/…/
Många människor är omedvetna om eller ointresserade av konst. Ändå berikas deras tillvaro ständigt av konstnärligt skapande. Konstens verkan är som ringar på vattnet. Genom bruksföremål, i tidningsprosan, i den offentliga miljön, i radio och TV är varje medborgare i ständig kontakt med en verklighet som på otaliga sätt påverkats av den skapande konstnären. I lyckligaste fall bidrar konsten till frigörelse och utveckling av den egna skapande förmågan.
/…/

1) Samhället ansvarar för vårt humanistiska kulturarv och för kulturutvecklingen. Kulturpolitiken är ett viktigt led i samhällsomdaningen och präglas av socialdemokratins grundläggande värderingar — frihet, jämlikhet och trygghet.
2) Samhället garanterar den konstnärliga friheten. Denna frihet är utesluten i totalitära och kommersialiserade samhällssystem.
3) Socialdemokratins jämlikhetssträvan inom kulturlivet, med krav på kulturell allemansrätt, genomförs. I gengäld garanterar samhället, i samarbete med berörda parter, konstnärernas inkomsttrygghet.
4) Kulturpolitiken förankras i folkrörelserna, som i sig själva utgör ett viktigt inslag i kulturlivet. Samhället ger därför ökat stöd till bildningsorganisationerna så att de kan spela en roll i landets kulturliv och lösa nya uppgifter som utvecklingen kan föra med sig. Folkrörelserna erbjuder människan möjlighet att orientera sig inom kulturlivets olika områden, aktivt utöva konstnärlig verksamhet och genom kulturella upplevelser nå vidgade kunskaper och fördjupad personlig utveckling.
5) Kvalitetsprincipen är en ofrånkomlig riktpunkt inom kulturpolitiken och är väl förenlig med socialdemokratins krav på jämlikhet mellan människor.
6) Samhället svarar för ett demokratiskt inflytande inom massmedias alla områden. Maktkoncentrationen och marknadsekonomins hot att sätta den grundlagsfästa tryckfriheten ur spel förhindras. Mångfald och valfrihet säkerställs.
7) Samhället svarar för att dans, musik och teater, litteratur, film och bildkonst i olika former når allt fler delar av landet och allt fler miljöer. Detta sker genom stöd till centrala, regionala och lokala institutioner, till kulturarbetarnas egna förmedlande organ och till folkrörelserna. Uppsökande åtgärder skall i första hand rikta sig till dem vilkas kulturkontakter och möjligheter till gemenskap försvåras av ekonomiska, psykologiska eller geografiska skäl.
8) Samhället bereder konstnärliga yrkesutövare arbetstillfällen. Särskilt angeläget är att konstnärer och kulturarbetare får verka inom den kommunala miljön, inom skola och folkbildning.
9) Landsting och kommuner svarar i samarbete med folkrörelserna för de lokala insatser som syftar till en förändring av den egna kulturmiljön genom aktivering av de enskilda människorna. Kontakter och gemenskap mellan människor underlättas. Moderna lokaler inrättas, utrustade för ett differentierat kulturliv och med utrymme även för olika icke-kommersiella och icke-professionella kulturaktiviteter.
10) Underhållningsbranschens och reklamvärldens exploatering av konsumenterna motverkas. Särskilt gäller detta skräpkulturen till barn och ungdom. Den unga generationens värderingar, dess öppenhet och ökade internationella medvetande måste därför mötas med generösare samhällsinsatser.
11) Det internationella kulturutbytet får allt större betydelse för ökad förståelse mellan folken och för att sprida sociala idéer. Ökade resurser till kulturinstitutionerna för att förbättra deras internationella kontakter är därför särskilt angelägna.

/…/

G. Kulturarbetarnas trygghet
1) De konstnärliga yrkesutövarna ges inom den allmänna försäkringen en ökad social trygghet genom att de bereds större möjligheter till mer stadigvarande inkomster.
/…/
5) Stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt.

Om muntlighet (1897)

oktober 10, 2008

N:o 8
Kongl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877; gifven Stockholms slott den 9 januari 1897.

Under det att enligt nu gällande lag otryckta skrifter äro skyddade, är detta icke förhållandet med muntliga föredrag. En bestämmelse om skydd äfven för sådana fanns upptagen i det år 1876 utarbetade lagförslaget, men fick utgå till följd af de betänkligheter, som vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes. Af högsta domstolens fleste ledamöter yttrades nemligen, att det endast muntligt uttalade ordet ej lämpligen kunde utgöra föremål för eganderätt. Först sedan tanken genom dess nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid ett yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna handskriften med rätta gifvas eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet skett, vore det nämligen icke möjligt afgöra hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet, då en bevisning härom, t.ex. genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde komma i fråga att med eganderätts helgd skydda hvarje muntligt yttrande, utan tvärtom ojämförligt största delen sådana måste anses icke höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med nödig noggrannhet bestämma och vid tillämpningen afgöra, hvilka muntliga föredrag som vore föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde få sökas i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom predikan, föreläsning med mera, skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst, kunna opåtaldt tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan tryckt bok förlorade sitt eganderättsskydd derigenom, att författaren eller annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift göra det.

/…/

Emot hvad sålunda blifvit anfördt synas mig dock grundade erinringar kunna göras. föremålet för nu ifrågavarande lagstiftning är ej en eganderätt i vanlig mening, vare sig till det skrifna eller till det oskrifna ordet, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster af andlig verksamhet; och det är svårt att inse, hvarför ett föregående nedskrifvande härvid skall vara en nödvändig förutsättning. Farhågan för oöfvervinneliga svårigheter i fråga om bevisningen har ej, såvidt kändt är, bekräftats af erfarenheten i utlandet, der på de flesta håll muntliga föredrag åtnjuta skydd, och synes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd af sjelfva sakförhållandena. I hvarje fall lärer möjligheten, att någon gång svårigheter i afseende på bevisningen uppkomma, näppeligen böra utgöra hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest finnes vara nödvändig och nyttig. Missbruk, hvilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning, som stenografien på senare tid vunnit, torde hafva till fullo ådagalagt behofvet att mot obehörigt återgifvande skydda vissa slag af muntliga föredrag, som i regel hafva en mera utpregladt literär karakter, och som ej hållas i politiskt eller dermed jemförligt syfte eller inför domstolar eller andra offentliga myndigheter, angifvits såsom föremål för skydd.

/…/

Jemväl i öfverensstämmelse med bernerkonventionen innehöll 1886 års förslag förbud mot att utan författarens eller hans rättsinnehafvares samtycke offentliga uppföra musikaliskt arbete, som ännu ej blifvit genom tryck offentliggjordt, eller vid hvars utgifvande förbehåll om uppföranderätten blifvit å titelblandet eller vid arbetets början meddeladt. I sitt förut omförmälda, öfver förslaget afgifna utlåtande anförde musikaliska akademien, att sagda förbud syntes vara en följdriktig tillämpning av principen om eganderätt till skrift, samt att den förbättring i de svenska tonsättarnes rättsliga och ekonomiska ställning, som det komme att medföra, kunde väntas leda till gagn för den svenska tonsättningen och blifva en driffjeder till ökad och framgångsrikare verksamhet på detta område.”

/…/

Justitierådet Huss yttrande: Att, på sätt i tredje stycket af denna § skett, meddela skydd åt vissa muntliga föredrag kan jag icke gilla; och åberopar jag till stöd härför hvad vid granskningen af det år 1876 utarbetade förslag till lag angående eganderätt till skrift inom högsta domstolen i denna fråga yttrats, hvilket yttrande ock finnes intaget i vederbörande departementschefs anförande vid föredragningen i statsrådet af nu ifrågavarande lagförslag. Särskildt vill jag erinra att, då predikningar och föreläsningar i regel hållas af personer, hvilka härför åtnjuta godtgörelse af allmänna medel, dessa föredrag böra, så snart de hållits, vara att anse såsom allmänhetens egendom så att enhvar må ega att, der han förmått uppteckna föredraget, jemväl från trycket utgifva detsamma.

/…/

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: /…/ Det finnes dessutom större betänkligheter emot författareskydd för muntliga föredrag än emot sådant för tryckta skrifter. De senare äro på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten. Föreddragen såsom sådana äro, ehuru öfverlemnade åt offentligheten, tillgängliga blott för åhörarne för stunden. Det allmännas intresse, att föredragen blifva fortfarande och för alla tillgängliga, kan komma i strid med författarens intresse att uteslutande förfoga öfver sitt alster. /…/
Justitierådet Lilienberg instämde med justitieråden Hammarskjöld och Huss. /…/
Justitierådet Herslow framhöll, att bernerkonventionen icke tillerkände muntliga föredrag något skydd; och anförde justitierådet vidare:
Om också någon fullt befogad anmärkning icke kan framställas deremot, att i allmänhet muntliga föredrag af utpregladt literär karakter, lika väl som skrifter, blifva föremål för skydd, torde dock ett undantag från denna regel böra göras i afseende å sådana muntliga föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare hålla å tjenstens vägnar. Hvarje sådant föredrag är i sjelfva verket ingenting annat än en tjensteprestation, hvarför den med tjensten förenade lön måste anses innefatta full godtgörelse. Vid sådant förhållande kan den, som hållit föredraget, näppeligen ega befogade anspråk på någon slags eganderätt till detsamma. /…/
Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Herslow.

/…/

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 9 januari 1897.
/…/
Enligt den föreslagna lydelsen af 1 § skulle stadgandena i lagen om eganderätt till skrift i tillämpliga delar gälla äfven om vissa muntliga föredrag. Beträffande den sålunda ifrågasatta utvidgningen af föremålet för den s.k. literära eganderätten hafva af högsta domstolens fleste ledamöter framstälts anmärkningar, hvilka dels rigta sig mot hvarje lagstiftningsåtgärd till beredande af skydd för muntliga föredrag, dels åter innebära, att åtminstone med afseende å föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare å tjenstens vägnar hålla, något skydd ej bör medgifvas. Att försätta föredrag af sistnämnda slag i en undantagsställning bland föredrag med liknande syfte och innehåll synes icke vara lämpligt, och då, såsom inom högsta domstolen erinrats, önskningar om skyddets utsträckande till muntliga föredrag ej på något lifligare sätt framträdt, finner jag mig icke emot de af högsta domstolns fleste ledamöter gjorda uttalanden böra vidhålla mitt förordande af ifrågavarande lagändring. /…/
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit omarbeta förslaget och dervid tillika vidtagit några af högsta domstolens yttrande föranledda redaktionella jemkningar.

Verksbegrepp och barkbåtar (1970)

oktober 3, 2008

Frågan om upphovsrättens objekt är ”das Grundproblem aller Urheberrechtschutzes” uttalar Eberstein med ett citat från Elster i sin [sic] ofullbordade arbete om den svenska författarrätten. /…/ Immaterialrättens historiska framväxt synes hos Eberstein framstå såsom en utveckling mot den högre abstraktionsnivå, som medgiver uppställandet av subjektiva rättigheter med immateriellt objekt.

/…/

Läget kan jämföras med den situationen, att en pojke med en täljkniv är i färd med att tillverka en barkbåt. Med varje rörelse av kniven förskjutes, skulle man kunna säga, proportionen mellan råvara och färdig produkt. Sedan båtens förstäv blivit färdig, kan varje tag med kniven i detta parti anses vara ett handlande med båten; motsvarande åtgärder med det ännu icke utskurna parti, ur cilket aktern skall arbetas fram, är handlingar riktade mot barkstycket. På samma sätt är de färdiga arken att betrakta icke såsom ett verk i vardande utan såsom färdiga delar av verket; det obrukade papperet är ur auktorrättslig synpunkt väsentligen irrelevant. I och med att de i tryckpressen inmatade papperen försetts med text av tillräcklig omfattning och tydlighet för att kunna identifieras, är de färdiga delar av exemplar. I varje ögonblick kan tryckpressen stoppas och varje i proceduren engagerat föremål hänföras till endera gruppen ”verket” eller ”icke-verket”. Något utrymme för ”exemplar i vardande” /…/ finnes helt enkelt icke.

/…/

Det problem vi ställer för den fortsatta framställningen är icke ett ontologiskt; snarare skulle det kunna betecknas såsom kunskapsteoretiskt: det gäller i första hand att studera verksiakttaglsen, icke verket ”i sig”.

/…/

Utgångspunkten för den utveckling, som fört fram till uppfattningen av ”verket” såsom objekt för de förfoganden av olika slag som i detta sammanhang exemplifieras av ”mångfaldigande”, torde vara eftertrycksprocessen. /…/ Vad som var förbjudet, var att eftertrycka ett skyddat arbete, och upphovsmannens (eller förläggarens) rätt bestod blott i ensamrätten att låta trycka den skyddade produkten. /…/ Den enkla ensamrätten till tryckning eller framförande utbyttes stegvis mot en mer komplicerad rättsposition; i stället för förlagsavtalet (avtalet om uppförande) trädde en rad upphovsmannen förbehållna exploateringsmöjligheter. Den ”vara” auktor sålunda, med en trivial liknelse, nu kunde sälja från flera diskar, behövde ett sammanhållande namn. Samtidigt konfronterades domstolarna med processer av annat slag än de enkla eftertrycksmålen. /…/ I båda fallen framstod den sökta storheten såsom föremål för upphovsmannens ensamrätt, dvs. såsom ett rättsobjekt i den mening detta uttryck givits framför allt i sakrätten. /…/ Med Kohlers lära om Immaterialgüter var — med få undantag och vissa nationella variationer — den förlösande formeln funnen. Upphovsrätten hade fått sitt objekt.
Vad som icke synes ha tillräckligt klart observerats vid uppställandet av denna konstruktion var den betydelsefulla skillnaden i rättsteknisk utformning mellan upphovsrätt och sakrätt. Man var självfallet på det klara med olikheten mellan de båda typerna av ”objekt”, ehuru man medelst olika jämförelser med vatten, elektricitet och andra svårgripbara med otvivelaktigt reella nyttigheter sökte påvisa det immateriella verkets faktiska karaktär

/…/

”Verket” — detta är undersökningens slutresultat — användes i lagen såsom sammanfattande namn för ett flertal företeelser av delvis ganska olikartad karaktär; där ordet icke fungerar såsom en approximativ synonym till exemplar, fungerar det heller icke såsom objekt för iakttagbara handlingar; redan bristen på enhetlighet i begreppets användning gör det olämpligt såsom ”rättsobjekt”.

/…/

Med stark tillspetsning skulle man kunna säga att om författarens ensamrätt till exploatering av sitt verk historiskt sett bygger på en nationalekonomisk samhällssyn, bygger den ideella rätten på en estetisk lära, vars främsta kännemärke i förhållande till tidigare gällande läror var att originalitet var ett konstens adelsmärke och att konstnärspersonligheten avspeglades och borde avspeglas i sitt verk. Före denna uppfattnings seger — en allmäneuropeisk utveckling på åttio till hundra år med tiden omkring 1770 som ungefärlig mitt- och vändpunkt — hade i vart fall litteraturen betraktats som en ars imitationis och den gyllene regeln hade varit att utplåna upphovsmannen bakom verket.
/…/
Årtalet har närmast giltighet för Frankrikes del /…/ För Sveriges del torde man böra räkna med sedvanlig retardering om tjugo-trettio år. Signifikativa dokument på svensk botten är Kellgrens företal till Fredmans epistlar 1790 /…/ och Franzéns diktning

ur Stig Strömholm: Upphovsrättens verksbegrepp
P A Norstedt & sönders förlag, 1970

Icke kopierbara videoband från Luxor AB (1982)

september 26, 2008

Motion 1981/82:2286
Lennart Petterson (s)
Vissa filmfrågor m.m. (prop. 1981/82:111)

Filmforskningen i vårt land arbetar under stora svårigheter. Samtidigt blir den rörliga bilden — film, TV och video — allt viktigare. Den är i själva verket redan nu en väldig kraft, som både påverkar och återspeglar samhällsutvecklingen samt individernas attityder och beteende.
Mot denna bakgrund framstår filmforskningen i vid mening som klart underdimensionerad. Ett stort generellt problem inte bara för filmforskningen i traditionell mening utan även för all forskning som på ett eller annat sätt behöver utnyttja filmmaterial (TV, video) är de upphovsrättsliga regler som gäller och som inte i något väsentligt avseende stipulerar något undantag för forskningen.
All film och videogram etc. som produceras skall visserligen lämnas in i ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild som snarast möjligt har att göra en kopia på videogram. Pliktexemplaret återsänds därefter.
Enligt nuvarande regler får emellertid inte upphovsrättsligt skyddade filmverk, videogram och TV-program lånas ut från arkivet för ljud och bild (ALB)
Den som vill forska om film hänvisas till att bedriva forskningen vid ALB. Detta är i längden en orimlig situation om samhället över huvud taget vill ha någon filmforskning.
/…/
När arkivet för ljud och bild sedan inrättades undantogs ”upphovsrättsligt skyddade filmverk” från att vara tillgängliga utanför arkivets lokaler. Filmbranschens starkt negativa remissyttrande torde ha föranlett dena inskränkning.
/…/
För att forskningen utanför Stockholm inte skall elimineras — /…/ krävs åtgärder. För grundutbildning och forskarutbildning gäller samma sak. Rättsinnehavarens vägran att ställa material till förfogande — trots alla tänkbara garantier mot missbruk — leder till synnerligen allvarliga konsekvenser. /…/
Det är angeläget att riksdagen tar initiativ så att möjligheten att bedriva filmforskning i vid mening inte hindras av lagregler, som har sin grund i starka ekonomiska intressen. /…/
Nuvarande avvägning framstå som alltför negativ till forskningens behov. Därtill kommer de nya tekniska möjligheter som nu finns.
Enligt uppgift avser det statsägda Luxor AB att starta tillverkning av apparatur för att framställa icke kopierbara videoband. På så sätt skulle filmbranschen och övriga upphovsrättsinnehavare kunna acceptera en utlåning av sina verk till forskare från arkivet för ljud och bild utan olägenheter.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
att riksdagen hos regeringen begär sådana ändringar i förordningen om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (SFS 1978:779) att filmforskningens behov av källmaterial kan tillgodoses.

Stockholm den 24 mars 1982

LENNART PETTERSSON (s)

Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer (1928)

september 19, 2008

Vad boktryckarkonsten tidigare varit för författarna genom att den skapat de yttre tekniska betingelserna för ett ekonomiskt utnyttjande av deras alster har under de senaste decennierna de mekaniska tal- och musikinstrumenten blivit för recitatörer, sångare och musiker. Genom radio har sedermera dessa konstnärers intresse av en ensamrätt till sina prestationer ytterligare stegrats. Först och främst har detta naturligen skett genom själva möjligheten att radiera talet, sången och musiken. Men vidare, och detta är icke det minst betydelsefulla, har behovet av ett skydd förstärkts även genom den faktiska möjlighet som förefinnes att upptaga och på mekaniskt instrument överföra en radioutsändning. Och slutligen vinkar redan såsom tekniskt uppnåeligt att genom användandet av bildradio — det s.k. ögonblickliga seendet — kunna utsända även de egentliga dramatiska föreställningarna.
Det behov av rättsskydd, som på så sätt uppkommit, har först under vårt eget århundrade blivit tillgodosett genom positiva lagbestämmelser. Första gången detta skedde var genom en tysk författning av den 22 maj 1910, som utvidgade det auktorrättsliga skyddet till att inom vissa gränser omfatta även skådespelare, recitatörer, sångare och musiker, vilka jag i det följande sammanfattar under det gemensamma uttrycket agerande konstnärer.

/…/

Hittills har ett dylikt skydd legat utanför unionens område, men det av Italien och Bureau international de Berne i förening uppgjorda förslag till konventionstextens reviderande, som skall föreläggas konferensen i Rom i maj detta år, innehåller under två särskilda artiklar bestämmelser till de agerande konstnärernas skyddande dels mot radiering av deras prestationer och dels mot dessas överförande och spridande på mekanisk väg.

/…/

Legaliserandet av ett nytt skyddsobjekt, sådant som de agerande konstnärernas prestationer, måste tydligen giva upphov till en mångfald frågor av såväl teoretisk som praktisk innebörd. /…/
I den principala frågan, om de agerande konstnärernas prestationer teoretiskt sett äro av den art att de kunna tillerkännas egenskapen av verkliga objekt för en auktorrätt, hava vitt skilda meningar framförts.

/…/

Det synes mig ligga nära att sammanställa skådespelarkonsten med den bildande konsten, vars verk hos oss åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst den 30 maj 1919. Släktskapen mellan å ena sidan målarens och bildhuggarens och å andra sidan skådespelarens människoframställning faller härvid i ögonen.

/…/

Medan en målare eller bildhuggare, som framställer ett porträtt av sin modell, återgiver den faktiska verkligheten sådan han ser densamma, ansluter sig skådespelarens prestation i stället till ett av en annan auktor skapat verk, som därigenom själv kommer till uttryck i skådespelarens framställning. Fasten denna senare icke kan frånkännas originalitet, kommer fördenskull originalförfattarens rätt att kasta sin skugga däröver. Den agerande konstnärens tolkning är endast ett av de många olika sätt, på vilka originalverket kan framställas, och till alla dessa framställningar, som sålunda utgöra olika former, i vilka originalverket manifesterat sig, sträcker sig originalförfattarens uteslutanderätt. Den agerande konstnärens prestation är m.a.o. beroende av det litterära och musikaliska alstret.

/…/

I stället synes mig däremot den agerande konstnärens prestation böra sammanställas med översättarens. /…/
Ehuru exempelvis skådespelaren använder det dramatiska verkets språkliga klädnad oförändrad, kan man även i detta fall tala om ett överförande från en form till en annan, nämligen från den litterärt-dramatiska till den dramatiskt-mimetiska. Något motsvarande gäller också, när den exekverande konstnären överför en notskrift i toner.

/…/

Redan av allmänna auktorrättsliga grundsatser följer, att varje ensamrätt är utesluten i fråga om den rent tekniska sidan av framställningen, maneret etc. Men motsvarande synes böra gälla även om den särskilda uppfattning av originalverket, varåt den agerande konstnären ger uttryck, och detta främst av hänsyn till originalförfattaren, i vars intresse ligger att varje möjlig uppfattning av hans verk får fritt framställas av såväl den ene som den andre agerande konstnären. Frånser man nu nämnda båda moment — tekniken i konstnärens framställning och hans teoretiska uppfattning av originalet — återstår knappast annat än det i egentlig mening högst personliga i den agerande konstnärens framställning, vilket är av den art, att andra icke kunna reproducera detsamma. Det bör tydligen också stå andra konstnärer öppet att självständigt utveckla sina personliga möjligheter, även där detta kan leda till en viss överensstämmelse med en tidigare framställning.

/…/

En sak för sig är slutligen, att en agerande konstnärs framställning understundom icke är ur auktorrättslig synpunkt av enhetlig natur utan blitt delvis utgör ett återgivande av ett originalverk men delvis framstår såsom konstnärens egen skapelse. Ur den synpunkt som nu är i fråga erbjuda sådana fall dock knappast i principiellt avseende några speciella svårigheter vid bedömandet. Om en skådespelare eller sångare, samtidigt som han framför en annans verk, också uppträder som improvisatör, vilket på sina håll t.o.m. synes ha utvecklat sig till en verklig konstart, är han med hänsyn till sin improvisation att betrakta såsom författare eller kompositör.

Gösta Eberstein: ”Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer”
Artikeln publicerad 1928 i Svensk Juristtidning och var länge en given referenspunkt i svensk juridisk doktrin.

Experten förklarar fackuttrycket ”cover” (1972)

september 13, 2008

”Det är naturligtvis förbjudet att ‘knycka’ bakgrundsmusik på så vis, att man överför inspelningen av musiken till en egen inspelning, och sedan lägger sång till den. Sådan åtgärd kräver tillstånd av fonogramframställaren. Nu förekommer istället att man visserligen inte ‘knycker’ själva inspelningen men väl låter sina egna musiker plagiera inspelningen och försöka så nära som möjligt efterlikna det framförande som finns i en tidigare kanske populär inspelning. Detta förfarande är tänkbart även med sångartistens prestation och underlättas tekniskt genom att man har tillgång till den andra inspelningen på band eller skiva och därför kan träna in ett mycket likartat framförande. Mot ett sådant plagiat har de utövande konstnärer, som gjort den första inspelningen, inget skydd. Deras skydd omfattar ju bara skydd mot mera direkt ‘överföring’ av deras framförande.

Plagiatinspelningar av detta slag förekommer i en viss utsträckning. De har till och med i fackkretsarna fått ett vist namn, man talar om ‘covers‘. Ett sådant exempel utgjorde häromåret inspelningen av ‘Gunga, gunga’ med sång av Lasse Berghagen. Den skivan var en svensk ‘cover’ av en amerikansk succéskiva. Denna metod att göra inspelningar lär enligt uppgift inte ha särskilt högt anseende i fackkretsar men förekommer alltså i viss utsträckning. Det är av intresse att konstatera, att den är möjlig just därför att de utövande konstnärernas rättsskydd är mindre omfattande än upphovsmännens.”

Professor Sten Hillert publicerade sin artikel om ”Fonogramen och upphovsrätten” i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd 1972. Året efter gavs den ut i särtryck av Juridiska föreningen i Uppsala för att användas som läromedel på universitetet.