Musik är litteratur (1947)

I lagförslaget röjes viss tvekan, huruvida musikverk skola anses tillhöra litteraturen eller utgöra ett annat slag av konstverk.
Det synes mig, som om de allra flesta omständigheter tala för att musiker bör räknas till litteraturen. Sedan urminnes tider har ordet och tonen varit något som människorna tillgodogjort sig med öronen, under det att färgen och linjen är något som endast kan uppfattas med ögonen. Sedan långa tidsrymder har uppfinningen av skrivtecken gjort det möjligt att begripa av ordets verk även medelst ögonen, men denna förmåga var länge förbehållen ett fåtal människor. Först på senare tider har konsten att med hjälp av ögonen begripa ordets verk blivit allmän. Även tonens verk har sedan länge med hjälp av nottecken av skilda slag kunnat uppfattas och njutas med ögonen. Den omständigheten, att denna förmåga ännu så länge är förbehållen ett relativt fåtal människor kan icke anses utgöra en omständighet, som markerar en väsenskillnad mellan ordets och tonens verk. Det var ju icke så länge sedan antalet läskunniga i samhället procentuellt taget icke var nämnvärt större än antalet personer i vissa musikaliska kulturcentra, som kunna uppfatta ett musikverk med hjälp av ögonen. Ordets (såväl som tonens verk) äger emellertid gentemot verk av den bildande konsten det gemensamt, att deras olika detaljer äro avsedda att presenteras i en av upphovsmannen fastslagen ordning – tidsföljd, vilken är bestämmande för erhållandet av ett begripbart och fattbart intryck av såväl verkets detaljer som dess helhet. Vad den bildande konsten beträffar, är åskådaren i regel oförhindrad icke blott att beskåda ett verks detaljer, i vilken ordning som helst, utan han bör fastmer bemöda sig om att genom ett samtidigt uppfattande av alla detaljer erhålla det ideala helhetsintrycket av verket. Bekantskapen – visserligen ytlig – med ett verk av bildande konst kan alltså vara tidlös – ett ögonblicksfotografi – under det att den allra ytligaste bekantskap med ett ord- eller tonverk kräver en viss av dess skapare i huvudsak fixerad tid.
Då härtill kommer, att originalversionen av ordets och tonens verk oftast presenteras i av typograf-arbetare fabricerade böcker – förr stundom t.o.m. på likartat sätt satta med lösa typer – under det att verk av annan konst i originalversion i regel presenteras i det av konstnären själv utformade primärmaterialet – man kunde säga ‘manuskriptet’ – synas sådana grundväsentliga likheter finnas mellan ordets och tonens verk gentemot andra konstverk, att någon tvekan icke bör förefinnas i fråga om att ordets och tonens verk med ett gemensamt ord böra benämnas litteratur.

Brev från Kurt Atterberg till Auktorrättskommittén, den 31 mars 1947

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: