Att definiera ”enskilt bruk” (1956)

SOU 1956:25
Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Lagförslag av auktorrättskommittén

Enskilt bruk
I första hand är hit att hänföra det fall, att någon framställer exemplar för sitt rent personliga bruk, t.ex. för studieändamål eller för sitt nöjes skull skriver av en dikt eller ett nothäfte, ritar av en teckning, fotograferar en tavla eller en skulptur. Till enskilt bruk hör vidare nyttjande inom familje- och umgängeskretsen. Ett typiskt exempel är att en bordsvisa mångfaldigas för en privat bjudning. Det enskilda bruket sträcker sig emellertid längre; därunder faller också vad som förekommer inom mindre, slutna föreningar, ordenssällskap och liknande. Är det däremot fråga om föreningar, till vilka medlemskap står öppet för envar, kan man icke längre tala om enskilt bruk. Även om medlemskapet är beroende av villkor, saknas många gånger i större föreningar det personliga band mellan medlemmarna, som gör det berättigat att anse föreningen som en ur förevarande synpunkt enskild krets.
Framställas exemplar i syfte att sprida dem eller att göra verket tillgängligt för allmänheten, kunna sålunda framställda exemplar icke anses utförda för enskilt bruk. Att kopiera målningar i ändamål att sälja kopiorna är därför icke tillåtet. En yrkesmusiker får icke skriva av ett nothäfte med avsikt att använda avskriften vid offentligt utförande. Ej heller får en sångkör eller ett teatersällskap, som skall framträda offentligt, mångfaldiga det därför behövliga not- eller textmaterialet.
Det sagda innebär att enskilt bruk i allmänhet får anses uteslutet då förvärvssyfte föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan föreligga inom förvärvslivet, är emellertid att gå för långt. Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkesmusiker att skriva av ett nothäfte för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan rätt bör också tillerkännas t.ex. en föreståndare för ett kemiskt företags laboratorium, även om hans studier kunna anses komma jämväl företaget tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på laboratoriet anställda eller hållas tillgängliga för dem i företagets bibliotek, kan enskilt bruk icke längre anses föreligga.
Delade meningar ha framträtt, hur förhållandet i läroanstalter bör bedömas.

/…/

Det ligger i sakens natur, att vad sålunda framställts därefter ej får utnyttjas för annat ändamål. /…/
En student får alltså icke till ett antikvariat sälja avskrifter av föreläsningsanteckningar, som han framställt för eget bruk. Härigenom skulle föreläsarens berättigade intressen trädas för nära, bland annat hans intresse att icke auktoriserade och eventuellt förvanskade versioner av hans föreläsningar ej komma i cirkulation bland allmänheten. Däremot är det tillåtet att överlåta anteckningarna till en personlig vän; en sådan överlåtelse måste anses falla inom området för enskilt bruk. Hinder föreligger icke att överlåtaren tager betalt för avskrifterna, där omständigheterna icke äro sådana att de utvisa förvärvssyfte vid framställningen. Påträffas i kvarlåtenskapen efter en konstnär kopior, som denne i studiesyfte gjort av andra målares verk, få dessa icke överlåtas till utomstående; sådana kopior få icke heller utställas. En orkester får icke offentligt utföra ett verk med ledning av notavskrifter, som gjorts för studie- eller övningsändamål.
Förslaget bibehåller icke den inskränkning i författares upphovsmannarätt, som enligt gällande lag föreligger därutinnan att skrift eller muntligt föredrag får skrivas av för hand, även om detta icke sker för enskilt bruk. Detta undantag från allmänna upphovsmannarättsliga principer fanns icke upptaget i 1914 års betänkande utan infördes först i propositionen till 1919 års riksdag. Till grund för detsamma åberopades att det skulle innebära en viss hårdhet, därest även rätten till mångfaldigande genom avskrivning skulle förbehållas auktor; det vore obilligt om en studerande, som efter att till sitt enskilda bruk ha avskrivit en serie föreläsningar, vid sin avresa från universitetet föryttrade avskriften till en kamrat, därför skulle drabbas av straffpåföljd. Såsom i det föregående anförts, bör emellertid i nu nämnda fall en överlåtelse till en personlig vän anses falla inom området för enskilt bruk. En överlåtelse till ett antikvariat måste däremot anses såsom otillåten; en sådan överlåtelse skadar föreläsarens berättigade intressen, även om det gäller en för hand gjord avskrift. Nu ifrågavarande undantag har därför ansetts böra utgå.

/…/

Inom upphovsmannarätten har tidigare såsom allmänt erkänd grundsats gällt, att litterära och musikaliska verk kunnat fritt mångfaldigas för enskilt bruk med användning av vilka metoder som helst. Någon konkurrens med det av upphovsmannens ensamrätt täckta, kommersiella mångfaldigandet har icke ansetts kunna uppkomma härigenom. Vad angår sådana produkter som grammofonskivor o.dyl. ha de enskilda överhuvudtaget saknat möjlighet att framställa egna exemplar, och i fråga om böcker, nothäften och liknande har det i allmänhet ställt sig enklare och billigare för den enskilda att köpa sådana i handeln än att själva skaffa sig kopior genom de möjligheter, som i praktiken stodo till buds, i regel avskrivande för hand eller på skrivmaskin. Under senare år ha förhållandena i dessa hänseenden undergått en förändring. Numera förekomma för allmänheten avsedda inspelningsapparater, med vilkas hjälp vem som helst kan till låga kostnader göra inspelningar från grammofonskivor och radioutsändningar. Och då det gäller att taga kopior av tryckta arbeten, erbjuder i våra degar den fotografiska tekniken enkla och billiga metoder; dessa ha av skäl som anföras i det följande kommit till vidsträckt användning, framför allt inom det vetenskapliga och tekniska forskningsarbetet.
Från upphovsmännens sida har gjorts gällande, att det enskilda mångfaldigandet medelst inspelning och fotokopiering fått sådan omfattning att det kommit att utgöra ett allvarligt hot mot deras intressen, och att man kunde befara att det i framtiden finge ytterligare spridning. I skilda sammanhang ha därför rests krav att upphovsmännens rätt utsträckes till att avse även framställning för enskilt bruk, i den mån denna sker genom sådana metoder. Kraven innebära en ur principiell synpunkt ny och betydelsefull utvidgning av upphovsmannarättens innehåll; en viss parallell finns dock i önskemålen att utsträcka rätten till framförande av ett verk, vilken hittills ansetts böra gälla blott i fråga om framföranden för allmänheten, till att avse även utföranden som äga rum inom företag, fabriker o.dyl.

/…/

De för allmänheten avsedda inspelningsapparaterna (‘magnetofoner’, ‘bandspelare’) användas för upptagning av såväl litterära som musikaliska verk. I diskussionen har man emellertid framför allt anfört, att det är apparaternas bruk för inspelning av musikaliska verk, som kan vålla upphovsmännen avbräck; förhållandet säges vara ägnat att menligt påverka försäljningen av grammofonskivor, som för kompositörerna utgör en viktig inkomstkälla. Krav på reglering av bruket av inspelningsapparater framställas därför främst av kompositörernas organisationer. I dessa krav instämma av naturliga skäl grammofonfabrikanterna och även de utövande konstnärerna, för vilka inspelning av grammofonskivor är ett betydelsefullt verksamhetsområde.
I den internationella diskussionen har frågan livligt uppmärksammats. Såvitt är känt har man dock icke någonstädes utomlands genomfört särskilda regler på området.
Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål, må till en början anmärkas, att farhågorna för att bruket av apparaterna skall medföra minskad avsättning av grammofonskivor hittills inte besannats. Försäljningen av grammofonskivor synes sålunda – såväl i Sverige som på flera håll i utlandet – snarast ha visat en stigande tendens under de senare åren. De skäl, som i första hand anförts till stöd för att en reglering på området bör genomföras, torde därför för närvarande sakna giltighet.
Oavsett vilken inverkan bruket av inspelningsapparater kan äga på avsättningen av grammofonskivor, kan emellertid anföras att denna form för mångfaldigande fått en så stor utbredning, att upphovsmännen redan på principiella grunder böra äga rätt till viss kontroll däröver. /…/
Enligt kommitténs mening kan man icke frånkänna denna synpunkt berättigande. Att finna en lämplig form för en reglering på området är emellertid förenat med stora svårigheter.
Att hänföra de privata inspelningarna under upphovsmannens ensamrätt, så att det skulle vara förbjudet att vidtaga sådana utan särskilt tillstånd, är knappast möjligt; i praktiken skulle man icke kunna kontrollera att förbudet efterlevdes. Från upphovsmännens sida har det ej heller ifrågasatts, att ett dylikt förbud införes; istället har ofta förordats, att deras intressen skulle tillgodoses genom att inspelningsapparaterna belades med licensavgifter, avsedda som ersättning för att de under licensperioden användas för inspelning av skyddade verk. En dylik ordning har föreslagits i det danska betänkandet. Enligt detta skola apparaternas innehavare erlägga en årlig avgift, som uppbäres på liknande sätt som avgiften för radiolicenserna. Vidare skall avgift utgå på försäljningen av band, plattor o.dyl., avsedda för inspelning. Avgifterna skola tillfalla rättsägarnas organisationer, och det skall vara deras sak att fördela influtna medel.
En invändning mot ett dylikt system är dock att en stor del av apparaterna begagnas inom affärslivet, forskningsvärlden och rättegångsväsendet eller eljest inom områden, där det icke ifrågakommer att använda dem för inspelning av grammofonskivor och radioutsändningar. Även där apparaterna begagnas för sådana ändamål, kunna inspelningarna hänföra sig till fria verk. Att åter begränsa avgiftsplikten till sådana fall, då inspelningarna kunna förmodas avse skyddade verk, är av praktiska skäl utelutet. En annan svårighet är att man saknar varje hållpunkt, då det gäller att bestämma hur influtna medel skola fördelas, eftersom man icke vet vilka verk som spelas in eller i vilken utsträckning detta sker.
Om bruket av inspelningsapparater kunde sägas medföra ett mera betydande intrång för upphovsmännen eller innebära ett mera väsentligt utnyttjande av de litterära och musikaliska verken, skulle ett system med licensavgifter – oaktat de anförda invändningarna – möjligen kunna förordas som en lämplig form för att tillgodose upphovsmännens intressen; att göra detta på annat sätt lär icke vara tänkbart. Enligt kommitténs mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: