Om muntlighet (1897)

N:o 8
Kongl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877; gifven Stockholms slott den 9 januari 1897.

Under det att enligt nu gällande lag otryckta skrifter äro skyddade, är detta icke förhållandet med muntliga föredrag. En bestämmelse om skydd äfven för sådana fanns upptagen i det år 1876 utarbetade lagförslaget, men fick utgå till följd af de betänkligheter, som vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes. Af högsta domstolens fleste ledamöter yttrades nemligen, att det endast muntligt uttalade ordet ej lämpligen kunde utgöra föremål för eganderätt. Först sedan tanken genom dess nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid ett yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna handskriften med rätta gifvas eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet skett, vore det nämligen icke möjligt afgöra hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet, då en bevisning härom, t.ex. genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde komma i fråga att med eganderätts helgd skydda hvarje muntligt yttrande, utan tvärtom ojämförligt största delen sådana måste anses icke höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med nödig noggrannhet bestämma och vid tillämpningen afgöra, hvilka muntliga föredrag som vore föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde få sökas i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom predikan, föreläsning med mera, skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst, kunna opåtaldt tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan tryckt bok förlorade sitt eganderättsskydd derigenom, att författaren eller annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift göra det.

/…/

Emot hvad sålunda blifvit anfördt synas mig dock grundade erinringar kunna göras. föremålet för nu ifrågavarande lagstiftning är ej en eganderätt i vanlig mening, vare sig till det skrifna eller till det oskrifna ordet, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster af andlig verksamhet; och det är svårt att inse, hvarför ett föregående nedskrifvande härvid skall vara en nödvändig förutsättning. Farhågan för oöfvervinneliga svårigheter i fråga om bevisningen har ej, såvidt kändt är, bekräftats af erfarenheten i utlandet, der på de flesta håll muntliga föredrag åtnjuta skydd, och synes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd af sjelfva sakförhållandena. I hvarje fall lärer möjligheten, att någon gång svårigheter i afseende på bevisningen uppkomma, näppeligen böra utgöra hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest finnes vara nödvändig och nyttig. Missbruk, hvilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning, som stenografien på senare tid vunnit, torde hafva till fullo ådagalagt behofvet att mot obehörigt återgifvande skydda vissa slag af muntliga föredrag, som i regel hafva en mera utpregladt literär karakter, och som ej hållas i politiskt eller dermed jemförligt syfte eller inför domstolar eller andra offentliga myndigheter, angifvits såsom föremål för skydd.

/…/

Jemväl i öfverensstämmelse med bernerkonventionen innehöll 1886 års förslag förbud mot att utan författarens eller hans rättsinnehafvares samtycke offentliga uppföra musikaliskt arbete, som ännu ej blifvit genom tryck offentliggjordt, eller vid hvars utgifvande förbehåll om uppföranderätten blifvit å titelblandet eller vid arbetets början meddeladt. I sitt förut omförmälda, öfver förslaget afgifna utlåtande anförde musikaliska akademien, att sagda förbud syntes vara en följdriktig tillämpning av principen om eganderätt till skrift, samt att den förbättring i de svenska tonsättarnes rättsliga och ekonomiska ställning, som det komme att medföra, kunde väntas leda till gagn för den svenska tonsättningen och blifva en driffjeder till ökad och framgångsrikare verksamhet på detta område.”

/…/

Justitierådet Huss yttrande: Att, på sätt i tredje stycket af denna § skett, meddela skydd åt vissa muntliga föredrag kan jag icke gilla; och åberopar jag till stöd härför hvad vid granskningen af det år 1876 utarbetade förslag till lag angående eganderätt till skrift inom högsta domstolen i denna fråga yttrats, hvilket yttrande ock finnes intaget i vederbörande departementschefs anförande vid föredragningen i statsrådet af nu ifrågavarande lagförslag. Särskildt vill jag erinra att, då predikningar och föreläsningar i regel hållas af personer, hvilka härför åtnjuta godtgörelse af allmänna medel, dessa föredrag böra, så snart de hållits, vara att anse såsom allmänhetens egendom så att enhvar må ega att, der han förmått uppteckna föredraget, jemväl från trycket utgifva detsamma.

/…/

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: /…/ Det finnes dessutom större betänkligheter emot författareskydd för muntliga föredrag än emot sådant för tryckta skrifter. De senare äro på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten. Föreddragen såsom sådana äro, ehuru öfverlemnade åt offentligheten, tillgängliga blott för åhörarne för stunden. Det allmännas intresse, att föredragen blifva fortfarande och för alla tillgängliga, kan komma i strid med författarens intresse att uteslutande förfoga öfver sitt alster. /…/
Justitierådet Lilienberg instämde med justitieråden Hammarskjöld och Huss. /…/
Justitierådet Herslow framhöll, att bernerkonventionen icke tillerkände muntliga föredrag något skydd; och anförde justitierådet vidare:
Om också någon fullt befogad anmärkning icke kan framställas deremot, att i allmänhet muntliga föredrag af utpregladt literär karakter, lika väl som skrifter, blifva föremål för skydd, torde dock ett undantag från denna regel böra göras i afseende å sådana muntliga föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare hålla å tjenstens vägnar. Hvarje sådant föredrag är i sjelfva verket ingenting annat än en tjensteprestation, hvarför den med tjensten förenade lön måste anses innefatta full godtgörelse. Vid sådant förhållande kan den, som hållit föredraget, näppeligen ega befogade anspråk på någon slags eganderätt till detsamma. /…/
Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Herslow.

/…/

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 9 januari 1897.
/…/
Enligt den föreslagna lydelsen af 1 § skulle stadgandena i lagen om eganderätt till skrift i tillämpliga delar gälla äfven om vissa muntliga föredrag. Beträffande den sålunda ifrågasatta utvidgningen af föremålet för den s.k. literära eganderätten hafva af högsta domstolens fleste ledamöter framstälts anmärkningar, hvilka dels rigta sig mot hvarje lagstiftningsåtgärd till beredande af skydd för muntliga föredrag, dels åter innebära, att åtminstone med afseende å föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare å tjenstens vägnar hålla, något skydd ej bör medgifvas. Att försätta föredrag af sistnämnda slag i en undantagsställning bland föredrag med liknande syfte och innehåll synes icke vara lämpligt, och då, såsom inom högsta domstolen erinrats, önskningar om skyddets utsträckande till muntliga föredrag ej på något lifligare sätt framträdt, finner jag mig icke emot de af högsta domstolns fleste ledamöter gjorda uttalanden böra vidhålla mitt förordande af ifrågavarande lagändring. /…/
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit omarbeta förslaget och dervid tillika vidtagit några af högsta domstolens yttrande föranledda redaktionella jemkningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: