Archive for oktober, 2008

Att definiera ”enskilt bruk” (1956)

oktober 30, 2008

SOU 1956:25
Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Lagförslag av auktorrättskommittén

Enskilt bruk
I första hand är hit att hänföra det fall, att någon framställer exemplar för sitt rent personliga bruk, t.ex. för studieändamål eller för sitt nöjes skull skriver av en dikt eller ett nothäfte, ritar av en teckning, fotograferar en tavla eller en skulptur. Till enskilt bruk hör vidare nyttjande inom familje- och umgängeskretsen. Ett typiskt exempel är att en bordsvisa mångfaldigas för en privat bjudning. Det enskilda bruket sträcker sig emellertid längre; därunder faller också vad som förekommer inom mindre, slutna föreningar, ordenssällskap och liknande. Är det däremot fråga om föreningar, till vilka medlemskap står öppet för envar, kan man icke längre tala om enskilt bruk. Även om medlemskapet är beroende av villkor, saknas många gånger i större föreningar det personliga band mellan medlemmarna, som gör det berättigat att anse föreningen som en ur förevarande synpunkt enskild krets.
Framställas exemplar i syfte att sprida dem eller att göra verket tillgängligt för allmänheten, kunna sålunda framställda exemplar icke anses utförda för enskilt bruk. Att kopiera målningar i ändamål att sälja kopiorna är därför icke tillåtet. En yrkesmusiker får icke skriva av ett nothäfte med avsikt att använda avskriften vid offentligt utförande. Ej heller får en sångkör eller ett teatersällskap, som skall framträda offentligt, mångfaldiga det därför behövliga not- eller textmaterialet.
Det sagda innebär att enskilt bruk i allmänhet får anses uteslutet då förvärvssyfte föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan föreligga inom förvärvslivet, är emellertid att gå för långt. Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkesmusiker att skriva av ett nothäfte för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan rätt bör också tillerkännas t.ex. en föreståndare för ett kemiskt företags laboratorium, även om hans studier kunna anses komma jämväl företaget tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på laboratoriet anställda eller hållas tillgängliga för dem i företagets bibliotek, kan enskilt bruk icke längre anses föreligga.
Delade meningar ha framträtt, hur förhållandet i läroanstalter bör bedömas.

/…/

Det ligger i sakens natur, att vad sålunda framställts därefter ej får utnyttjas för annat ändamål. /…/
En student får alltså icke till ett antikvariat sälja avskrifter av föreläsningsanteckningar, som han framställt för eget bruk. Härigenom skulle föreläsarens berättigade intressen trädas för nära, bland annat hans intresse att icke auktoriserade och eventuellt förvanskade versioner av hans föreläsningar ej komma i cirkulation bland allmänheten. Däremot är det tillåtet att överlåta anteckningarna till en personlig vän; en sådan överlåtelse måste anses falla inom området för enskilt bruk. Hinder föreligger icke att överlåtaren tager betalt för avskrifterna, där omständigheterna icke äro sådana att de utvisa förvärvssyfte vid framställningen. Påträffas i kvarlåtenskapen efter en konstnär kopior, som denne i studiesyfte gjort av andra målares verk, få dessa icke överlåtas till utomstående; sådana kopior få icke heller utställas. En orkester får icke offentligt utföra ett verk med ledning av notavskrifter, som gjorts för studie- eller övningsändamål.
Förslaget bibehåller icke den inskränkning i författares upphovsmannarätt, som enligt gällande lag föreligger därutinnan att skrift eller muntligt föredrag får skrivas av för hand, även om detta icke sker för enskilt bruk. Detta undantag från allmänna upphovsmannarättsliga principer fanns icke upptaget i 1914 års betänkande utan infördes först i propositionen till 1919 års riksdag. Till grund för detsamma åberopades att det skulle innebära en viss hårdhet, därest även rätten till mångfaldigande genom avskrivning skulle förbehållas auktor; det vore obilligt om en studerande, som efter att till sitt enskilda bruk ha avskrivit en serie föreläsningar, vid sin avresa från universitetet föryttrade avskriften till en kamrat, därför skulle drabbas av straffpåföljd. Såsom i det föregående anförts, bör emellertid i nu nämnda fall en överlåtelse till en personlig vän anses falla inom området för enskilt bruk. En överlåtelse till ett antikvariat måste däremot anses såsom otillåten; en sådan överlåtelse skadar föreläsarens berättigade intressen, även om det gäller en för hand gjord avskrift. Nu ifrågavarande undantag har därför ansetts böra utgå.

/…/

Inom upphovsmannarätten har tidigare såsom allmänt erkänd grundsats gällt, att litterära och musikaliska verk kunnat fritt mångfaldigas för enskilt bruk med användning av vilka metoder som helst. Någon konkurrens med det av upphovsmannens ensamrätt täckta, kommersiella mångfaldigandet har icke ansetts kunna uppkomma härigenom. Vad angår sådana produkter som grammofonskivor o.dyl. ha de enskilda överhuvudtaget saknat möjlighet att framställa egna exemplar, och i fråga om böcker, nothäften och liknande har det i allmänhet ställt sig enklare och billigare för den enskilda att köpa sådana i handeln än att själva skaffa sig kopior genom de möjligheter, som i praktiken stodo till buds, i regel avskrivande för hand eller på skrivmaskin. Under senare år ha förhållandena i dessa hänseenden undergått en förändring. Numera förekomma för allmänheten avsedda inspelningsapparater, med vilkas hjälp vem som helst kan till låga kostnader göra inspelningar från grammofonskivor och radioutsändningar. Och då det gäller att taga kopior av tryckta arbeten, erbjuder i våra degar den fotografiska tekniken enkla och billiga metoder; dessa ha av skäl som anföras i det följande kommit till vidsträckt användning, framför allt inom det vetenskapliga och tekniska forskningsarbetet.
Från upphovsmännens sida har gjorts gällande, att det enskilda mångfaldigandet medelst inspelning och fotokopiering fått sådan omfattning att det kommit att utgöra ett allvarligt hot mot deras intressen, och att man kunde befara att det i framtiden finge ytterligare spridning. I skilda sammanhang ha därför rests krav att upphovsmännens rätt utsträckes till att avse även framställning för enskilt bruk, i den mån denna sker genom sådana metoder. Kraven innebära en ur principiell synpunkt ny och betydelsefull utvidgning av upphovsmannarättens innehåll; en viss parallell finns dock i önskemålen att utsträcka rätten till framförande av ett verk, vilken hittills ansetts böra gälla blott i fråga om framföranden för allmänheten, till att avse även utföranden som äga rum inom företag, fabriker o.dyl.

/…/

De för allmänheten avsedda inspelningsapparaterna (‘magnetofoner’, ‘bandspelare’) användas för upptagning av såväl litterära som musikaliska verk. I diskussionen har man emellertid framför allt anfört, att det är apparaternas bruk för inspelning av musikaliska verk, som kan vålla upphovsmännen avbräck; förhållandet säges vara ägnat att menligt påverka försäljningen av grammofonskivor, som för kompositörerna utgör en viktig inkomstkälla. Krav på reglering av bruket av inspelningsapparater framställas därför främst av kompositörernas organisationer. I dessa krav instämma av naturliga skäl grammofonfabrikanterna och även de utövande konstnärerna, för vilka inspelning av grammofonskivor är ett betydelsefullt verksamhetsområde.
I den internationella diskussionen har frågan livligt uppmärksammats. Såvitt är känt har man dock icke någonstädes utomlands genomfört särskilda regler på området.
Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål, må till en början anmärkas, att farhågorna för att bruket av apparaterna skall medföra minskad avsättning av grammofonskivor hittills inte besannats. Försäljningen av grammofonskivor synes sålunda – såväl i Sverige som på flera håll i utlandet – snarast ha visat en stigande tendens under de senare åren. De skäl, som i första hand anförts till stöd för att en reglering på området bör genomföras, torde därför för närvarande sakna giltighet.
Oavsett vilken inverkan bruket av inspelningsapparater kan äga på avsättningen av grammofonskivor, kan emellertid anföras att denna form för mångfaldigande fått en så stor utbredning, att upphovsmännen redan på principiella grunder böra äga rätt till viss kontroll däröver. /…/
Enligt kommitténs mening kan man icke frånkänna denna synpunkt berättigande. Att finna en lämplig form för en reglering på området är emellertid förenat med stora svårigheter.
Att hänföra de privata inspelningarna under upphovsmannens ensamrätt, så att det skulle vara förbjudet att vidtaga sådana utan särskilt tillstånd, är knappast möjligt; i praktiken skulle man icke kunna kontrollera att förbudet efterlevdes. Från upphovsmännens sida har det ej heller ifrågasatts, att ett dylikt förbud införes; istället har ofta förordats, att deras intressen skulle tillgodoses genom att inspelningsapparaterna belades med licensavgifter, avsedda som ersättning för att de under licensperioden användas för inspelning av skyddade verk. En dylik ordning har föreslagits i det danska betänkandet. Enligt detta skola apparaternas innehavare erlägga en årlig avgift, som uppbäres på liknande sätt som avgiften för radiolicenserna. Vidare skall avgift utgå på försäljningen av band, plattor o.dyl., avsedda för inspelning. Avgifterna skola tillfalla rättsägarnas organisationer, och det skall vara deras sak att fördela influtna medel.
En invändning mot ett dylikt system är dock att en stor del av apparaterna begagnas inom affärslivet, forskningsvärlden och rättegångsväsendet eller eljest inom områden, där det icke ifrågakommer att använda dem för inspelning av grammofonskivor och radioutsändningar. Även där apparaterna begagnas för sådana ändamål, kunna inspelningarna hänföra sig till fria verk. Att åter begränsa avgiftsplikten till sådana fall, då inspelningarna kunna förmodas avse skyddade verk, är av praktiska skäl utelutet. En annan svårighet är att man saknar varje hållpunkt, då det gäller att bestämma hur influtna medel skola fördelas, eftersom man icke vet vilka verk som spelas in eller i vilken utsträckning detta sker.
Om bruket av inspelningsapparater kunde sägas medföra ett mera betydande intrång för upphovsmännen eller innebära ett mera väsentligt utnyttjande av de litterära och musikaliska verken, skulle ett system med licensavgifter – oaktat de anförda invändningarna – möjligen kunna förordas som en lämplig form för att tillgodose upphovsmännens intressen; att göra detta på annat sätt lär icke vara tänkbart. Enligt kommitténs mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Annonser

Uppfinnandet av ordet ”upphovsrätt” (1952)

oktober 25, 2008

Brev från Nämnden för svensk språkvård, Stockholms högskola, till Auktorrättskommittén, den 17 februari 1952

Såsom svensk beteckning för rätt till litterära, musikaliska och andra konstnärliga verk kan bland annat ”upphovsmannarätt” och ”upphovsrätt” komma i fråga. Det förra finns i finländsk lag, det senare i norskt språkbruk och enligt Eder uppgift även i danskt.
Det da. och no. ordet liksom en nybildad svensk motsvarighet därtill, ”upphovsrätt”, kan tolkas antingen (och i första hand) som en enkel sammansättning av ‘upphov’ och ‘rätt’ med betydelsen ‘rätt sm grundar sig på upphovet (till boken, musikverket, konstverket osv.)’ eller som en ellips av sammansättningen ‘upphovsmannarätt’, där mellanledet fallit bort såsom i orden ‘draksådd’ (= ‘draktandssådd’), ‘kamgarn’ (= ‘kamullsgarn’) och ‘kornblå’ (= ‘kornblomsblå’, d.v.s. ‘blåklintsblå’).
I valet mellan ”upphovsmannarätt” och ”upphovsrätt” måste det väga tungt, att ‘opphavsrett’ resp. ‘ophavsret’ redan har hävd i två skandinaviska språk. En svensk form ”upphovsrätt” skulle bidraga till en önskvärd dansk-norsk-svensk enhetlighet i terminologien, som icke minst inom rättsväsendet traditionellt eftersträvats. –
I diskussionen om ordet har deltagit undervisningsrådet Nils Hänninger, professorerna Valter Jansson, Erik Wellander och Elias Wessén samt undertecknad Gösta Bergman.

Socialdemokraterna om ”konstnärlig allemansrätt” (1969)

oktober 19, 2008

Aktiv kultur. Rapport från SAP:s kontaktkommitté för skol- och kulturfrågor, godkänd av partikongressen 1969.
Utgiven av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 1971.

Den kommersialism som präglar en betydande del av kultursektorn drabbar främst de grupper som har minst motståndskraft: barn och ungdom samt de bristfälligt utbildade. Målmedvetna och välplanerade samhällsinsatser är därför nödvändiga som motvikt mot skräpkultur.
/…/
Många människor är omedvetna om eller ointresserade av konst. Ändå berikas deras tillvaro ständigt av konstnärligt skapande. Konstens verkan är som ringar på vattnet. Genom bruksföremål, i tidningsprosan, i den offentliga miljön, i radio och TV är varje medborgare i ständig kontakt med en verklighet som på otaliga sätt påverkats av den skapande konstnären. I lyckligaste fall bidrar konsten till frigörelse och utveckling av den egna skapande förmågan.
/…/

1) Samhället ansvarar för vårt humanistiska kulturarv och för kulturutvecklingen. Kulturpolitiken är ett viktigt led i samhällsomdaningen och präglas av socialdemokratins grundläggande värderingar — frihet, jämlikhet och trygghet.
2) Samhället garanterar den konstnärliga friheten. Denna frihet är utesluten i totalitära och kommersialiserade samhällssystem.
3) Socialdemokratins jämlikhetssträvan inom kulturlivet, med krav på kulturell allemansrätt, genomförs. I gengäld garanterar samhället, i samarbete med berörda parter, konstnärernas inkomsttrygghet.
4) Kulturpolitiken förankras i folkrörelserna, som i sig själva utgör ett viktigt inslag i kulturlivet. Samhället ger därför ökat stöd till bildningsorganisationerna så att de kan spela en roll i landets kulturliv och lösa nya uppgifter som utvecklingen kan föra med sig. Folkrörelserna erbjuder människan möjlighet att orientera sig inom kulturlivets olika områden, aktivt utöva konstnärlig verksamhet och genom kulturella upplevelser nå vidgade kunskaper och fördjupad personlig utveckling.
5) Kvalitetsprincipen är en ofrånkomlig riktpunkt inom kulturpolitiken och är väl förenlig med socialdemokratins krav på jämlikhet mellan människor.
6) Samhället svarar för ett demokratiskt inflytande inom massmedias alla områden. Maktkoncentrationen och marknadsekonomins hot att sätta den grundlagsfästa tryckfriheten ur spel förhindras. Mångfald och valfrihet säkerställs.
7) Samhället svarar för att dans, musik och teater, litteratur, film och bildkonst i olika former når allt fler delar av landet och allt fler miljöer. Detta sker genom stöd till centrala, regionala och lokala institutioner, till kulturarbetarnas egna förmedlande organ och till folkrörelserna. Uppsökande åtgärder skall i första hand rikta sig till dem vilkas kulturkontakter och möjligheter till gemenskap försvåras av ekonomiska, psykologiska eller geografiska skäl.
8) Samhället bereder konstnärliga yrkesutövare arbetstillfällen. Särskilt angeläget är att konstnärer och kulturarbetare får verka inom den kommunala miljön, inom skola och folkbildning.
9) Landsting och kommuner svarar i samarbete med folkrörelserna för de lokala insatser som syftar till en förändring av den egna kulturmiljön genom aktivering av de enskilda människorna. Kontakter och gemenskap mellan människor underlättas. Moderna lokaler inrättas, utrustade för ett differentierat kulturliv och med utrymme även för olika icke-kommersiella och icke-professionella kulturaktiviteter.
10) Underhållningsbranschens och reklamvärldens exploatering av konsumenterna motverkas. Särskilt gäller detta skräpkulturen till barn och ungdom. Den unga generationens värderingar, dess öppenhet och ökade internationella medvetande måste därför mötas med generösare samhällsinsatser.
11) Det internationella kulturutbytet får allt större betydelse för ökad förståelse mellan folken och för att sprida sociala idéer. Ökade resurser till kulturinstitutionerna för att förbättra deras internationella kontakter är därför särskilt angelägna.

/…/

G. Kulturarbetarnas trygghet
1) De konstnärliga yrkesutövarna ges inom den allmänna försäkringen en ökad social trygghet genom att de bereds större möjligheter till mer stadigvarande inkomster.
/…/
5) Stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt.

Om muntlighet (1897)

oktober 10, 2008

N:o 8
Kongl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877; gifven Stockholms slott den 9 januari 1897.

Under det att enligt nu gällande lag otryckta skrifter äro skyddade, är detta icke förhållandet med muntliga föredrag. En bestämmelse om skydd äfven för sådana fanns upptagen i det år 1876 utarbetade lagförslaget, men fick utgå till följd af de betänkligheter, som vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes. Af högsta domstolens fleste ledamöter yttrades nemligen, att det endast muntligt uttalade ordet ej lämpligen kunde utgöra föremål för eganderätt. Först sedan tanken genom dess nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid ett yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna handskriften med rätta gifvas eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet skett, vore det nämligen icke möjligt afgöra hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet, då en bevisning härom, t.ex. genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde komma i fråga att med eganderätts helgd skydda hvarje muntligt yttrande, utan tvärtom ojämförligt största delen sådana måste anses icke höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med nödig noggrannhet bestämma och vid tillämpningen afgöra, hvilka muntliga föredrag som vore föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde få sökas i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom predikan, föreläsning med mera, skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst, kunna opåtaldt tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan tryckt bok förlorade sitt eganderättsskydd derigenom, att författaren eller annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift göra det.

/…/

Emot hvad sålunda blifvit anfördt synas mig dock grundade erinringar kunna göras. föremålet för nu ifrågavarande lagstiftning är ej en eganderätt i vanlig mening, vare sig till det skrifna eller till det oskrifna ordet, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster af andlig verksamhet; och det är svårt att inse, hvarför ett föregående nedskrifvande härvid skall vara en nödvändig förutsättning. Farhågan för oöfvervinneliga svårigheter i fråga om bevisningen har ej, såvidt kändt är, bekräftats af erfarenheten i utlandet, der på de flesta håll muntliga föredrag åtnjuta skydd, och synes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd af sjelfva sakförhållandena. I hvarje fall lärer möjligheten, att någon gång svårigheter i afseende på bevisningen uppkomma, näppeligen böra utgöra hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest finnes vara nödvändig och nyttig. Missbruk, hvilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning, som stenografien på senare tid vunnit, torde hafva till fullo ådagalagt behofvet att mot obehörigt återgifvande skydda vissa slag af muntliga föredrag, som i regel hafva en mera utpregladt literär karakter, och som ej hållas i politiskt eller dermed jemförligt syfte eller inför domstolar eller andra offentliga myndigheter, angifvits såsom föremål för skydd.

/…/

Jemväl i öfverensstämmelse med bernerkonventionen innehöll 1886 års förslag förbud mot att utan författarens eller hans rättsinnehafvares samtycke offentliga uppföra musikaliskt arbete, som ännu ej blifvit genom tryck offentliggjordt, eller vid hvars utgifvande förbehåll om uppföranderätten blifvit å titelblandet eller vid arbetets början meddeladt. I sitt förut omförmälda, öfver förslaget afgifna utlåtande anförde musikaliska akademien, att sagda förbud syntes vara en följdriktig tillämpning av principen om eganderätt till skrift, samt att den förbättring i de svenska tonsättarnes rättsliga och ekonomiska ställning, som det komme att medföra, kunde väntas leda till gagn för den svenska tonsättningen och blifva en driffjeder till ökad och framgångsrikare verksamhet på detta område.”

/…/

Justitierådet Huss yttrande: Att, på sätt i tredje stycket af denna § skett, meddela skydd åt vissa muntliga föredrag kan jag icke gilla; och åberopar jag till stöd härför hvad vid granskningen af det år 1876 utarbetade förslag till lag angående eganderätt till skrift inom högsta domstolen i denna fråga yttrats, hvilket yttrande ock finnes intaget i vederbörande departementschefs anförande vid föredragningen i statsrådet af nu ifrågavarande lagförslag. Särskildt vill jag erinra att, då predikningar och föreläsningar i regel hållas af personer, hvilka härför åtnjuta godtgörelse af allmänna medel, dessa föredrag böra, så snart de hållits, vara att anse såsom allmänhetens egendom så att enhvar må ega att, der han förmått uppteckna föredraget, jemväl från trycket utgifva detsamma.

/…/

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: /…/ Det finnes dessutom större betänkligheter emot författareskydd för muntliga föredrag än emot sådant för tryckta skrifter. De senare äro på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten. Föreddragen såsom sådana äro, ehuru öfverlemnade åt offentligheten, tillgängliga blott för åhörarne för stunden. Det allmännas intresse, att föredragen blifva fortfarande och för alla tillgängliga, kan komma i strid med författarens intresse att uteslutande förfoga öfver sitt alster. /…/
Justitierådet Lilienberg instämde med justitieråden Hammarskjöld och Huss. /…/
Justitierådet Herslow framhöll, att bernerkonventionen icke tillerkände muntliga föredrag något skydd; och anförde justitierådet vidare:
Om också någon fullt befogad anmärkning icke kan framställas deremot, att i allmänhet muntliga föredrag af utpregladt literär karakter, lika väl som skrifter, blifva föremål för skydd, torde dock ett undantag från denna regel böra göras i afseende å sådana muntliga föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare hålla å tjenstens vägnar. Hvarje sådant föredrag är i sjelfva verket ingenting annat än en tjensteprestation, hvarför den med tjensten förenade lön måste anses innefatta full godtgörelse. Vid sådant förhållande kan den, som hållit föredraget, näppeligen ega befogade anspråk på någon slags eganderätt till detsamma. /…/
Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Herslow.

/…/

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 9 januari 1897.
/…/
Enligt den föreslagna lydelsen af 1 § skulle stadgandena i lagen om eganderätt till skrift i tillämpliga delar gälla äfven om vissa muntliga föredrag. Beträffande den sålunda ifrågasatta utvidgningen af föremålet för den s.k. literära eganderätten hafva af högsta domstolens fleste ledamöter framstälts anmärkningar, hvilka dels rigta sig mot hvarje lagstiftningsåtgärd till beredande af skydd för muntliga föredrag, dels åter innebära, att åtminstone med afseende å föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare å tjenstens vägnar hålla, något skydd ej bör medgifvas. Att försätta föredrag af sistnämnda slag i en undantagsställning bland föredrag med liknande syfte och innehåll synes icke vara lämpligt, och då, såsom inom högsta domstolen erinrats, önskningar om skyddets utsträckande till muntliga föredrag ej på något lifligare sätt framträdt, finner jag mig icke emot de af högsta domstolns fleste ledamöter gjorda uttalanden böra vidhålla mitt förordande af ifrågavarande lagändring. /…/
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit omarbeta förslaget och dervid tillika vidtagit några af högsta domstolens yttrande föranledda redaktionella jemkningar.

Verksbegrepp och barkbåtar (1970)

oktober 3, 2008

Frågan om upphovsrättens objekt är ”das Grundproblem aller Urheberrechtschutzes” uttalar Eberstein med ett citat från Elster i sin [sic] ofullbordade arbete om den svenska författarrätten. /…/ Immaterialrättens historiska framväxt synes hos Eberstein framstå såsom en utveckling mot den högre abstraktionsnivå, som medgiver uppställandet av subjektiva rättigheter med immateriellt objekt.

/…/

Läget kan jämföras med den situationen, att en pojke med en täljkniv är i färd med att tillverka en barkbåt. Med varje rörelse av kniven förskjutes, skulle man kunna säga, proportionen mellan råvara och färdig produkt. Sedan båtens förstäv blivit färdig, kan varje tag med kniven i detta parti anses vara ett handlande med båten; motsvarande åtgärder med det ännu icke utskurna parti, ur cilket aktern skall arbetas fram, är handlingar riktade mot barkstycket. På samma sätt är de färdiga arken att betrakta icke såsom ett verk i vardande utan såsom färdiga delar av verket; det obrukade papperet är ur auktorrättslig synpunkt väsentligen irrelevant. I och med att de i tryckpressen inmatade papperen försetts med text av tillräcklig omfattning och tydlighet för att kunna identifieras, är de färdiga delar av exemplar. I varje ögonblick kan tryckpressen stoppas och varje i proceduren engagerat föremål hänföras till endera gruppen ”verket” eller ”icke-verket”. Något utrymme för ”exemplar i vardande” /…/ finnes helt enkelt icke.

/…/

Det problem vi ställer för den fortsatta framställningen är icke ett ontologiskt; snarare skulle det kunna betecknas såsom kunskapsteoretiskt: det gäller i första hand att studera verksiakttaglsen, icke verket ”i sig”.

/…/

Utgångspunkten för den utveckling, som fört fram till uppfattningen av ”verket” såsom objekt för de förfoganden av olika slag som i detta sammanhang exemplifieras av ”mångfaldigande”, torde vara eftertrycksprocessen. /…/ Vad som var förbjudet, var att eftertrycka ett skyddat arbete, och upphovsmannens (eller förläggarens) rätt bestod blott i ensamrätten att låta trycka den skyddade produkten. /…/ Den enkla ensamrätten till tryckning eller framförande utbyttes stegvis mot en mer komplicerad rättsposition; i stället för förlagsavtalet (avtalet om uppförande) trädde en rad upphovsmannen förbehållna exploateringsmöjligheter. Den ”vara” auktor sålunda, med en trivial liknelse, nu kunde sälja från flera diskar, behövde ett sammanhållande namn. Samtidigt konfronterades domstolarna med processer av annat slag än de enkla eftertrycksmålen. /…/ I båda fallen framstod den sökta storheten såsom föremål för upphovsmannens ensamrätt, dvs. såsom ett rättsobjekt i den mening detta uttryck givits framför allt i sakrätten. /…/ Med Kohlers lära om Immaterialgüter var — med få undantag och vissa nationella variationer — den förlösande formeln funnen. Upphovsrätten hade fått sitt objekt.
Vad som icke synes ha tillräckligt klart observerats vid uppställandet av denna konstruktion var den betydelsefulla skillnaden i rättsteknisk utformning mellan upphovsrätt och sakrätt. Man var självfallet på det klara med olikheten mellan de båda typerna av ”objekt”, ehuru man medelst olika jämförelser med vatten, elektricitet och andra svårgripbara med otvivelaktigt reella nyttigheter sökte påvisa det immateriella verkets faktiska karaktär

/…/

”Verket” — detta är undersökningens slutresultat — användes i lagen såsom sammanfattande namn för ett flertal företeelser av delvis ganska olikartad karaktär; där ordet icke fungerar såsom en approximativ synonym till exemplar, fungerar det heller icke såsom objekt för iakttagbara handlingar; redan bristen på enhetlighet i begreppets användning gör det olämpligt såsom ”rättsobjekt”.

/…/

Med stark tillspetsning skulle man kunna säga att om författarens ensamrätt till exploatering av sitt verk historiskt sett bygger på en nationalekonomisk samhällssyn, bygger den ideella rätten på en estetisk lära, vars främsta kännemärke i förhållande till tidigare gällande läror var att originalitet var ett konstens adelsmärke och att konstnärspersonligheten avspeglades och borde avspeglas i sitt verk. Före denna uppfattnings seger — en allmäneuropeisk utveckling på åttio till hundra år med tiden omkring 1770 som ungefärlig mitt- och vändpunkt — hade i vart fall litteraturen betraktats som en ars imitationis och den gyllene regeln hade varit att utplåna upphovsmannen bakom verket.
/…/
Årtalet har närmast giltighet för Frankrikes del /…/ För Sveriges del torde man böra räkna med sedvanlig retardering om tjugo-trettio år. Signifikativa dokument på svensk botten är Kellgrens företal till Fredmans epistlar 1790 /…/ och Franzéns diktning

ur Stig Strömholm: Upphovsrättens verksbegrepp
P A Norstedt & sönders förlag, 1970