Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer (1928)

Vad boktryckarkonsten tidigare varit för författarna genom att den skapat de yttre tekniska betingelserna för ett ekonomiskt utnyttjande av deras alster har under de senaste decennierna de mekaniska tal- och musikinstrumenten blivit för recitatörer, sångare och musiker. Genom radio har sedermera dessa konstnärers intresse av en ensamrätt till sina prestationer ytterligare stegrats. Först och främst har detta naturligen skett genom själva möjligheten att radiera talet, sången och musiken. Men vidare, och detta är icke det minst betydelsefulla, har behovet av ett skydd förstärkts även genom den faktiska möjlighet som förefinnes att upptaga och på mekaniskt instrument överföra en radioutsändning. Och slutligen vinkar redan såsom tekniskt uppnåeligt att genom användandet av bildradio — det s.k. ögonblickliga seendet — kunna utsända även de egentliga dramatiska föreställningarna.
Det behov av rättsskydd, som på så sätt uppkommit, har först under vårt eget århundrade blivit tillgodosett genom positiva lagbestämmelser. Första gången detta skedde var genom en tysk författning av den 22 maj 1910, som utvidgade det auktorrättsliga skyddet till att inom vissa gränser omfatta även skådespelare, recitatörer, sångare och musiker, vilka jag i det följande sammanfattar under det gemensamma uttrycket agerande konstnärer.

/…/

Hittills har ett dylikt skydd legat utanför unionens område, men det av Italien och Bureau international de Berne i förening uppgjorda förslag till konventionstextens reviderande, som skall föreläggas konferensen i Rom i maj detta år, innehåller under två särskilda artiklar bestämmelser till de agerande konstnärernas skyddande dels mot radiering av deras prestationer och dels mot dessas överförande och spridande på mekanisk väg.

/…/

Legaliserandet av ett nytt skyddsobjekt, sådant som de agerande konstnärernas prestationer, måste tydligen giva upphov till en mångfald frågor av såväl teoretisk som praktisk innebörd. /…/
I den principala frågan, om de agerande konstnärernas prestationer teoretiskt sett äro av den art att de kunna tillerkännas egenskapen av verkliga objekt för en auktorrätt, hava vitt skilda meningar framförts.

/…/

Det synes mig ligga nära att sammanställa skådespelarkonsten med den bildande konsten, vars verk hos oss åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst den 30 maj 1919. Släktskapen mellan å ena sidan målarens och bildhuggarens och å andra sidan skådespelarens människoframställning faller härvid i ögonen.

/…/

Medan en målare eller bildhuggare, som framställer ett porträtt av sin modell, återgiver den faktiska verkligheten sådan han ser densamma, ansluter sig skådespelarens prestation i stället till ett av en annan auktor skapat verk, som därigenom själv kommer till uttryck i skådespelarens framställning. Fasten denna senare icke kan frånkännas originalitet, kommer fördenskull originalförfattarens rätt att kasta sin skugga däröver. Den agerande konstnärens tolkning är endast ett av de många olika sätt, på vilka originalverket kan framställas, och till alla dessa framställningar, som sålunda utgöra olika former, i vilka originalverket manifesterat sig, sträcker sig originalförfattarens uteslutanderätt. Den agerande konstnärens prestation är m.a.o. beroende av det litterära och musikaliska alstret.

/…/

I stället synes mig däremot den agerande konstnärens prestation böra sammanställas med översättarens. /…/
Ehuru exempelvis skådespelaren använder det dramatiska verkets språkliga klädnad oförändrad, kan man även i detta fall tala om ett överförande från en form till en annan, nämligen från den litterärt-dramatiska till den dramatiskt-mimetiska. Något motsvarande gäller också, när den exekverande konstnären överför en notskrift i toner.

/…/

Redan av allmänna auktorrättsliga grundsatser följer, att varje ensamrätt är utesluten i fråga om den rent tekniska sidan av framställningen, maneret etc. Men motsvarande synes böra gälla även om den särskilda uppfattning av originalverket, varåt den agerande konstnären ger uttryck, och detta främst av hänsyn till originalförfattaren, i vars intresse ligger att varje möjlig uppfattning av hans verk får fritt framställas av såväl den ene som den andre agerande konstnären. Frånser man nu nämnda båda moment — tekniken i konstnärens framställning och hans teoretiska uppfattning av originalet — återstår knappast annat än det i egentlig mening högst personliga i den agerande konstnärens framställning, vilket är av den art, att andra icke kunna reproducera detsamma. Det bör tydligen också stå andra konstnärer öppet att självständigt utveckla sina personliga möjligheter, även där detta kan leda till en viss överensstämmelse med en tidigare framställning.

/…/

En sak för sig är slutligen, att en agerande konstnärs framställning understundom icke är ur auktorrättslig synpunkt av enhetlig natur utan blitt delvis utgör ett återgivande av ett originalverk men delvis framstår såsom konstnärens egen skapelse. Ur den synpunkt som nu är i fråga erbjuda sådana fall dock knappast i principiellt avseende några speciella svårigheter vid bedömandet. Om en skådespelare eller sångare, samtidigt som han framför en annans verk, också uppträder som improvisatör, vilket på sina håll t.o.m. synes ha utvecklat sig till en verklig konstart, är han med hänsyn till sin improvisation att betrakta såsom författare eller kompositör.

Gösta Eberstein: ”Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer”
Artikeln publicerad 1928 i Svensk Juristtidning och var länge en given referenspunkt i svensk juridisk doktrin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: