Experten förklarar fackuttrycket ”cover” (1972)

”Det är naturligtvis förbjudet att ‘knycka’ bakgrundsmusik på så vis, att man överför inspelningen av musiken till en egen inspelning, och sedan lägger sång till den. Sådan åtgärd kräver tillstånd av fonogramframställaren. Nu förekommer istället att man visserligen inte ‘knycker’ själva inspelningen men väl låter sina egna musiker plagiera inspelningen och försöka så nära som möjligt efterlikna det framförande som finns i en tidigare kanske populär inspelning. Detta förfarande är tänkbart även med sångartistens prestation och underlättas tekniskt genom att man har tillgång till den andra inspelningen på band eller skiva och därför kan träna in ett mycket likartat framförande. Mot ett sådant plagiat har de utövande konstnärer, som gjort den första inspelningen, inget skydd. Deras skydd omfattar ju bara skydd mot mera direkt ‘överföring’ av deras framförande.

Plagiatinspelningar av detta slag förekommer i en viss utsträckning. De har till och med i fackkretsarna fått ett vist namn, man talar om ‘covers‘. Ett sådant exempel utgjorde häromåret inspelningen av ‘Gunga, gunga’ med sång av Lasse Berghagen. Den skivan var en svensk ‘cover’ av en amerikansk succéskiva. Denna metod att göra inspelningar lär enligt uppgift inte ha särskilt högt anseende i fackkretsar men förekommer alltså i viss utsträckning. Det är av intresse att konstatera, att den är möjlig just därför att de utövande konstnärernas rättsskydd är mindre omfattande än upphovsmännens.”

Professor Sten Hillert publicerade sin artikel om ”Fonogramen och upphovsrätten” i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd 1972. Året efter gavs den ut i särtryck av Juridiska föreningen i Uppsala för att användas som läromedel på universitetet.

5 svar to “Experten förklarar fackuttrycket ”cover” (1972)”

  1. Abstract Says:

    Jag tycker att detta avsnitt i sista stycket är extra intressant; ”Denna metod att göra inspelningar lär enligt uppgift inte ha särskilt högt anseende i fackkretsar men förekommer alltså i viss utsträckning.”.

    När man läser detta med dagens plagierings- och reproduktionskultur i åtanke får man väl ändå lov att betrakta denna inställning som extremt förlegad. Ungefär som den, att det skulle vara ”underground” att släppa sin musik fritt.

  2. T Says:

    Kul att kontrastera S. Hillert mot W. Ikipedia:

    In popular music, a cover version, or simply cover, is a new rendition (performance or recording) of a previously recorded, commercially released song.

    In its current use, it can sometimes have a pejorative meaning — implying that the original recording should be regarded as the definitive version, usually in the sense of an ”authentic” rendition, and all others are merely lesser competitors, alternatives or tributes (no matter how popular). However, Billboard — and other magazines recording the popularity of the musical artists and hit tunes — originally measured the sales success of the published tune, not just recordings of it, or later the airplay that it also managed to achieve. In that context, the greater the number of cover versions, the more successful the song.[1]

    Typically, artists and record companies are not compensated when musicians perform covers. Covers are particularly popular among nascent musical groups as they are often used strategically to provide well-known music between less-known and less popular ”originals” by the band.

    Note that the ”original” version of a song is one recorded and released to the public first. Therefore, a demo or unreleased does not qualify as an original version.

  3. Josef Boberg Says:

    Hmmm… – Apropå musik/underhållning live – och den i dags dato rådande situationen för oss som fortfarande är normalhörande🙂 – så har jag ordat en del om det i sak på
    http://josefboberg.wordpress.com/2008/03/28/decibelhelvetet-stress

  4. Johan Ronström Says:

    ”Mot ett sådant plagiat har de utövande konstnärer, som gjort den första inspelningen, inget skydd.”

    Borde de ha det? Vad vore meningen med ett sådant skydd, funderar jag på… De ”utövande konstnärerna”, musikerna, har kanske ett intresse i att ha kontroll över hur deras musikaliska prestation används, men om det inte är de som spelar, varför skulle de få, eller vilja ha, någon kontroll?

  5. Birdseed Says:

    Det som alltid förvånat mig är att den här typen av bokstavlig cover inte bara godkänns utan också eftersträvas när det i stället gäller ”konstmusik”. Om upphovsmannen inte finns inspelad eller gav perfekta instruktioner läggs enorma forksningsmödor för att återskapa det ”riktiga” ljudet så noga som möjligt, och släpps som en ”autentisk” eller (efter post-strukturalismen oftare) ”informerad” inspelning.

    Kan någon tänka sig en ”informerad” inspelning av Beatles i stället för Bach?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: