Archive for september, 2008

Icke kopierbara videoband från Luxor AB (1982)

september 26, 2008

Motion 1981/82:2286
Lennart Petterson (s)
Vissa filmfrågor m.m. (prop. 1981/82:111)

Filmforskningen i vårt land arbetar under stora svårigheter. Samtidigt blir den rörliga bilden — film, TV och video — allt viktigare. Den är i själva verket redan nu en väldig kraft, som både påverkar och återspeglar samhällsutvecklingen samt individernas attityder och beteende.
Mot denna bakgrund framstår filmforskningen i vid mening som klart underdimensionerad. Ett stort generellt problem inte bara för filmforskningen i traditionell mening utan även för all forskning som på ett eller annat sätt behöver utnyttja filmmaterial (TV, video) är de upphovsrättsliga regler som gäller och som inte i något väsentligt avseende stipulerar något undantag för forskningen.
All film och videogram etc. som produceras skall visserligen lämnas in i ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild som snarast möjligt har att göra en kopia på videogram. Pliktexemplaret återsänds därefter.
Enligt nuvarande regler får emellertid inte upphovsrättsligt skyddade filmverk, videogram och TV-program lånas ut från arkivet för ljud och bild (ALB)
Den som vill forska om film hänvisas till att bedriva forskningen vid ALB. Detta är i längden en orimlig situation om samhället över huvud taget vill ha någon filmforskning.
/…/
När arkivet för ljud och bild sedan inrättades undantogs ”upphovsrättsligt skyddade filmverk” från att vara tillgängliga utanför arkivets lokaler. Filmbranschens starkt negativa remissyttrande torde ha föranlett dena inskränkning.
/…/
För att forskningen utanför Stockholm inte skall elimineras — /…/ krävs åtgärder. För grundutbildning och forskarutbildning gäller samma sak. Rättsinnehavarens vägran att ställa material till förfogande — trots alla tänkbara garantier mot missbruk — leder till synnerligen allvarliga konsekvenser. /…/
Det är angeläget att riksdagen tar initiativ så att möjligheten att bedriva filmforskning i vid mening inte hindras av lagregler, som har sin grund i starka ekonomiska intressen. /…/
Nuvarande avvägning framstå som alltför negativ till forskningens behov. Därtill kommer de nya tekniska möjligheter som nu finns.
Enligt uppgift avser det statsägda Luxor AB att starta tillverkning av apparatur för att framställa icke kopierbara videoband. På så sätt skulle filmbranschen och övriga upphovsrättsinnehavare kunna acceptera en utlåning av sina verk till forskare från arkivet för ljud och bild utan olägenheter.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
att riksdagen hos regeringen begär sådana ändringar i förordningen om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (SFS 1978:779) att filmforskningens behov av källmaterial kan tillgodoses.

Stockholm den 24 mars 1982

LENNART PETTERSSON (s)

Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer (1928)

september 19, 2008

Vad boktryckarkonsten tidigare varit för författarna genom att den skapat de yttre tekniska betingelserna för ett ekonomiskt utnyttjande av deras alster har under de senaste decennierna de mekaniska tal- och musikinstrumenten blivit för recitatörer, sångare och musiker. Genom radio har sedermera dessa konstnärers intresse av en ensamrätt till sina prestationer ytterligare stegrats. Först och främst har detta naturligen skett genom själva möjligheten att radiera talet, sången och musiken. Men vidare, och detta är icke det minst betydelsefulla, har behovet av ett skydd förstärkts även genom den faktiska möjlighet som förefinnes att upptaga och på mekaniskt instrument överföra en radioutsändning. Och slutligen vinkar redan såsom tekniskt uppnåeligt att genom användandet av bildradio — det s.k. ögonblickliga seendet — kunna utsända även de egentliga dramatiska föreställningarna.
Det behov av rättsskydd, som på så sätt uppkommit, har först under vårt eget århundrade blivit tillgodosett genom positiva lagbestämmelser. Första gången detta skedde var genom en tysk författning av den 22 maj 1910, som utvidgade det auktorrättsliga skyddet till att inom vissa gränser omfatta även skådespelare, recitatörer, sångare och musiker, vilka jag i det följande sammanfattar under det gemensamma uttrycket agerande konstnärer.

/…/

Hittills har ett dylikt skydd legat utanför unionens område, men det av Italien och Bureau international de Berne i förening uppgjorda förslag till konventionstextens reviderande, som skall föreläggas konferensen i Rom i maj detta år, innehåller under två särskilda artiklar bestämmelser till de agerande konstnärernas skyddande dels mot radiering av deras prestationer och dels mot dessas överförande och spridande på mekanisk väg.

/…/

Legaliserandet av ett nytt skyddsobjekt, sådant som de agerande konstnärernas prestationer, måste tydligen giva upphov till en mångfald frågor av såväl teoretisk som praktisk innebörd. /…/
I den principala frågan, om de agerande konstnärernas prestationer teoretiskt sett äro av den art att de kunna tillerkännas egenskapen av verkliga objekt för en auktorrätt, hava vitt skilda meningar framförts.

/…/

Det synes mig ligga nära att sammanställa skådespelarkonsten med den bildande konsten, vars verk hos oss åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst den 30 maj 1919. Släktskapen mellan å ena sidan målarens och bildhuggarens och å andra sidan skådespelarens människoframställning faller härvid i ögonen.

/…/

Medan en målare eller bildhuggare, som framställer ett porträtt av sin modell, återgiver den faktiska verkligheten sådan han ser densamma, ansluter sig skådespelarens prestation i stället till ett av en annan auktor skapat verk, som därigenom själv kommer till uttryck i skådespelarens framställning. Fasten denna senare icke kan frånkännas originalitet, kommer fördenskull originalförfattarens rätt att kasta sin skugga däröver. Den agerande konstnärens tolkning är endast ett av de många olika sätt, på vilka originalverket kan framställas, och till alla dessa framställningar, som sålunda utgöra olika former, i vilka originalverket manifesterat sig, sträcker sig originalförfattarens uteslutanderätt. Den agerande konstnärens prestation är m.a.o. beroende av det litterära och musikaliska alstret.

/…/

I stället synes mig däremot den agerande konstnärens prestation böra sammanställas med översättarens. /…/
Ehuru exempelvis skådespelaren använder det dramatiska verkets språkliga klädnad oförändrad, kan man även i detta fall tala om ett överförande från en form till en annan, nämligen från den litterärt-dramatiska till den dramatiskt-mimetiska. Något motsvarande gäller också, när den exekverande konstnären överför en notskrift i toner.

/…/

Redan av allmänna auktorrättsliga grundsatser följer, att varje ensamrätt är utesluten i fråga om den rent tekniska sidan av framställningen, maneret etc. Men motsvarande synes böra gälla även om den särskilda uppfattning av originalverket, varåt den agerande konstnären ger uttryck, och detta främst av hänsyn till originalförfattaren, i vars intresse ligger att varje möjlig uppfattning av hans verk får fritt framställas av såväl den ene som den andre agerande konstnären. Frånser man nu nämnda båda moment — tekniken i konstnärens framställning och hans teoretiska uppfattning av originalet — återstår knappast annat än det i egentlig mening högst personliga i den agerande konstnärens framställning, vilket är av den art, att andra icke kunna reproducera detsamma. Det bör tydligen också stå andra konstnärer öppet att självständigt utveckla sina personliga möjligheter, även där detta kan leda till en viss överensstämmelse med en tidigare framställning.

/…/

En sak för sig är slutligen, att en agerande konstnärs framställning understundom icke är ur auktorrättslig synpunkt av enhetlig natur utan blitt delvis utgör ett återgivande av ett originalverk men delvis framstår såsom konstnärens egen skapelse. Ur den synpunkt som nu är i fråga erbjuda sådana fall dock knappast i principiellt avseende några speciella svårigheter vid bedömandet. Om en skådespelare eller sångare, samtidigt som han framför en annans verk, också uppträder som improvisatör, vilket på sina håll t.o.m. synes ha utvecklat sig till en verklig konstart, är han med hänsyn till sin improvisation att betrakta såsom författare eller kompositör.

Gösta Eberstein: ”Om skådespelares, recitatörers, sångares och musikers ensamrätt till sina prestationer”
Artikeln publicerad 1928 i Svensk Juristtidning och var länge en given referenspunkt i svensk juridisk doktrin.

Experten förklarar fackuttrycket ”cover” (1972)

september 13, 2008

”Det är naturligtvis förbjudet att ‘knycka’ bakgrundsmusik på så vis, att man överför inspelningen av musiken till en egen inspelning, och sedan lägger sång till den. Sådan åtgärd kräver tillstånd av fonogramframställaren. Nu förekommer istället att man visserligen inte ‘knycker’ själva inspelningen men väl låter sina egna musiker plagiera inspelningen och försöka så nära som möjligt efterlikna det framförande som finns i en tidigare kanske populär inspelning. Detta förfarande är tänkbart även med sångartistens prestation och underlättas tekniskt genom att man har tillgång till den andra inspelningen på band eller skiva och därför kan träna in ett mycket likartat framförande. Mot ett sådant plagiat har de utövande konstnärer, som gjort den första inspelningen, inget skydd. Deras skydd omfattar ju bara skydd mot mera direkt ‘överföring’ av deras framförande.

Plagiatinspelningar av detta slag förekommer i en viss utsträckning. De har till och med i fackkretsarna fått ett vist namn, man talar om ‘covers‘. Ett sådant exempel utgjorde häromåret inspelningen av ‘Gunga, gunga’ med sång av Lasse Berghagen. Den skivan var en svensk ‘cover’ av en amerikansk succéskiva. Denna metod att göra inspelningar lär enligt uppgift inte ha särskilt högt anseende i fackkretsar men förekommer alltså i viss utsträckning. Det är av intresse att konstatera, att den är möjlig just därför att de utövande konstnärernas rättsskydd är mindre omfattande än upphovsmännens.”

Professor Sten Hillert publicerade sin artikel om ”Fonogramen och upphovsrätten” i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd 1972. Året efter gavs den ut i särtryck av Juridiska föreningen i Uppsala för att användas som läromedel på universitetet.