Gunnar Hökmark säger kraftfullt nej till skärpt upphovsrätt (1982)

I början av 1980-talet oroades skivbolagen av att det hade startats butiker som hyrde ut skivor. Regeringen lade fram en proposition (1982/83:40) om att utvidga ensamrätten till musik till att även omfatta uthyrning. Riksdagens främsta motståndare var en då trettioårig moderat vid namn Gunnar Hökmark. Här följer ett utdrag ur hans argumentation i motmotionen (1982/83:61):

”Enligt mitt förmenande finns det starka skäl för riksdagen att avslå förslaget. Följande skäl kan anföras:
För det första finns det inte belagt att uthyrningsverksamheten av grammofonskivor vållar upphovsmän och andra rättighetshavare sådan skada att verksamheten motiverar särskild lagstiftning.
/…/
För det tredje kan en lagstiftning av det slag regeringen föreslår ej heller anses vara motiverad av kultupolitiskt intresse. Enligt branschen drabbar uthyrningen framför allt den produktion som redan har en mycket stor volym. Det är svårt att tänka sig att ‘smalare’ produktion skulle missgynnas av att den ‘bredare’ produktionen drabbades av eventuellt mindre upplagor. Än svårare att tänka sig är att branschen inte skulle kunna tillgodose sina lönsamhetskrav genom att anpassa prisbildningen till efterfrågan.
Ur kulturpolitisk synpunkt borde det tvärtom vara av intresse att olika konstnärliga verk får mesta möjliga spridning. Det är trots allt konsumentens villkor som har betydelse för kulturlivet och efterfrågan på nya kulturella skapelser. Regeringen synes tyvärr vara av uppfattningen att kultur är ett producentintresse och ej ett konsumentintresse.
För det fjärde finns det inte någon anledning att lagstiftningsvägen hindra nya och vitala former för spridning och distribution av kultur.
För det femte borde det vara intressant för regeringen att värna om de enskilda konsumenternas intresse att på ett billigt och enkelt sätt få tillgång till nya kulturupplevelser.
För det sjätte gynnar man inte kulturlivet genom att ge de storsäljande konstnärliga verken ett särskilt skydd mot tillgänglighet för konsumenten.
För det sjunde är regeringens förslag till lagstiftning ett ytterligare exempel på en förbudsmentalitet som i samspel mellan stat och partsintressen drabbar vitaliteten i kulturlivet, skapar byråkrati och slår mot de enskilda människorna.”

I dag, den 21 april, ska samme Gunnar Hökmark rösta om Telekompaketet.

Annons

Att sampla 15-20 sekunder är OK (1992)

Vi lever just nu i den postmodernistiska epoken. En epok som kännetecknas av ett ständigt återanvändande och respektlöst blandande av äldre tiders ideal.
Loopandet i populärmusiken har på ett mycket konkret sätt aktualiserat de copyright-diskussioner som fördes redan på femtiotalet inom bildkonsten, då konstnärer började återanvända bildfragment i den s k collagekonsten. En del rättsliga processer pågår men ännu finns ingen lagstiftning.
Däremot kan man få ett rättesnöre från prejudikat angående litterära citat. Det säger att citatet måste ställas i relation till det citerade verkets totala längd. Tillämpar man detta på en poplåt så får man fram att det borde vara tillåtet att sampla femton till tjugo sekunder. Så långa loopar förekommer dock knappast, så det hela verkar röra sig inom lagens råmärken.
Däremot hör det till god ton att på skivomslag nämna alla på plattan medverkande musiker, såväl de som själva varit i studion och spelat som de som producenten samplat från andra skivor.

Per Boysen: ”Moderna tider, Specialkurs 6: Att använda loopar i musik”, Musikern 1/1992

Stims prognos för internet: Fyra kritiska områden (1995)

Fyra tekniska områden finns i fokus för upphovsrättsjuristernas intresse.
Också relationerna mellan dessa områden och hur de påverkar begrepp som offentligt framförande, inspelning, kopiering, överföring, broadcasting m fl.

1. Bandbredden (fiberoptik, koppartråd, koaxialkabel, digital sändning mm). Med obegränsad bandbredd skulle en konsument kunna ringa upp en databank med musik, beställa en inspelning och spela upp den genast med digital kvalitet utan att ens vara itnresserad av att ha en egen kopia (offentligt framförande eller privat?)

2. Lagringskapacitet i den egna datorn. Med stor lagringskapacitet behövs inte någon omfattande bandbredd. En musikdistributör skulle kunna göra en enda överföring – dumping – med mängder av musik i krypterad form in till konsumentens dator. När konsumenten vill lyssna betalar han en avgift och får musiken uppspelad med CD-kvalitet ur den egna hårddisken. Här finns det möjlighet att digitalt fånga upp varje användning av verken om de är kodade i förväg.

3. Överföringshastigheten. Pentiumdatorer har just introducerats och Intel Corporation har redan annonserat att man snart tar fram ett chip som är dubbelt så snabbt. Samtidigt sjunker priserna dramatiskt. För överföring av musik och video är hastigheten väsentlig och står i direkt relation till bandbredden, kryptering och kompromeringen av data. Mikrodatorerna närmare sig nu storleken av en tusendels hårstrå.

4. Komprimeringstekniken för överföringen av data är viktig för ljudkvaliteten när musik skall spelas upp i realtid över Internet. Bandbredden är här en styrande faktor. Än så länge kan man få analogt radioljud som bäst men CD-kvalitet är bara en tidsfråga.

   STIM-nytt, 3/1995

Stim tar tempen på musikscenen, fast hittar inga rave-partyn (1992)

Antalet danstillfällen på krogar, hotell och diskotek har minskat p g a lågkonjunkturen. Musiketablissementens förening (MEF) uppskattar antalet minskade danstillfällen till ca 20 % jämfört med 1991.
En alltmer lockande dansform är de stora dansgalorna med 4000-5000 besökare och således stora publikintäkter på vilja STIM har royalty. De förekommer i stora danspalats och på idrottsarenor som Globen, Mälarforum i Strängnäs, Himmelstalundshallen i Norrköping m fl. Dans på traditionella dansbanor har minskat i popularitet.
Publiken söker sig oftare till pubar och barer med musik. Det har medfört en ökning av nyetableringen av antal pubar. På pubarna förekommer bakgrundsmusik men också allt fler framträdanden av artister och svenska och utländska grupper.

Den musik som spelades 1992 på de flesta diskotek var mycket likartad och bestod till stor del av den som återfanns på Top-40-listorna. Diskotekens geografiska läge påverkade inte musikvalet. /…/
Under nittiotalet tycks musikstilarna alltmer gå in i varandra: pop mot soul, soul mot jazz o s v. Tidigare kunde man göra klarare avgränsningar. Trenden pekar nu allmänt mot en råare musik. Begrepp som deep house och trans house har vuxit fram. Technomusiken (syntmusik) går mot mer progressive house. Även hip-hop/rap-musiken utvecklades mot en hårdare hardcore och en ny slags punkmusik väntas växa fram.
Rave-partyn, som är en relativt ny företeelse, annonseras inte i dagstidningarna och är därför svårare för STIM att hitta. De är ofta mycket välbesökta och vänder sig till ungdomar mellan 15 och 20 år. Eftersom technomusiken fortsätter att vara populär ökar också antalet rave-partyn.

”Stim och marknaden 1992”, ur STIM-nytt nr 2/1993.

Musik är litteratur (1947)

I lagförslaget röjes viss tvekan, huruvida musikverk skola anses tillhöra litteraturen eller utgöra ett annat slag av konstverk.
Det synes mig, som om de allra flesta omständigheter tala för att musiker bör räknas till litteraturen. Sedan urminnes tider har ordet och tonen varit något som människorna tillgodogjort sig med öronen, under det att färgen och linjen är något som endast kan uppfattas med ögonen. Sedan långa tidsrymder har uppfinningen av skrivtecken gjort det möjligt att begripa av ordets verk även medelst ögonen, men denna förmåga var länge förbehållen ett fåtal människor. Först på senare tider har konsten att med hjälp av ögonen begripa ordets verk blivit allmän. Även tonens verk har sedan länge med hjälp av nottecken av skilda slag kunnat uppfattas och njutas med ögonen. Den omständigheten, att denna förmåga ännu så länge är förbehållen ett relativt fåtal människor kan icke anses utgöra en omständighet, som markerar en väsenskillnad mellan ordets och tonens verk. Det var ju icke så länge sedan antalet läskunniga i samhället procentuellt taget icke var nämnvärt större än antalet personer i vissa musikaliska kulturcentra, som kunna uppfatta ett musikverk med hjälp av ögonen. Ordets (såväl som tonens verk) äger emellertid gentemot verk av den bildande konsten det gemensamt, att deras olika detaljer äro avsedda att presenteras i en av upphovsmannen fastslagen ordning – tidsföljd, vilken är bestämmande för erhållandet av ett begripbart och fattbart intryck av såväl verkets detaljer som dess helhet. Vad den bildande konsten beträffar, är åskådaren i regel oförhindrad icke blott att beskåda ett verks detaljer, i vilken ordning som helst, utan han bör fastmer bemöda sig om att genom ett samtidigt uppfattande av alla detaljer erhålla det ideala helhetsintrycket av verket. Bekantskapen – visserligen ytlig – med ett verk av bildande konst kan alltså vara tidlös – ett ögonblicksfotografi – under det att den allra ytligaste bekantskap med ett ord- eller tonverk kräver en viss av dess skapare i huvudsak fixerad tid.
Då härtill kommer, att originalversionen av ordets och tonens verk oftast presenteras i av typograf-arbetare fabricerade böcker – förr stundom t.o.m. på likartat sätt satta med lösa typer – under det att verk av annan konst i originalversion i regel presenteras i det av konstnären själv utformade primärmaterialet – man kunde säga ‘manuskriptet’ – synas sådana grundväsentliga likheter finnas mellan ordets och tonens verk gentemot andra konstverk, att någon tvekan icke bör förefinnas i fråga om att ordets och tonens verk med ett gemensamt ord böra benämnas litteratur.

Brev från Kurt Atterberg till Auktorrättskommittén, den 31 mars 1947

Vad är läskigast: CD-ROM eller CD-R? (1994)

Det började med ett rejält oväsen när In The City drog igång sitt program i söndags. Graham Brown-Martin från Electronic Sounds & Pictures – nyligen uppköpt av Virgin Records – började sitt anförande med att visa ett av sina alster, en CD-ROM med Nine Inch Nails, med hjälp av en stor bildskärm och ett PA i stadiumklass. /…/
Interaktiv teknik och CD-ROM kommer aldrig att bli ett hot mot musikbranschen, sa Graham Brown-Martin under sitt inledande tal.
– Det kan bara bli ett hot mot de som inte tror att den här tekniken har någon framtid. Men så dumma är inte skivbolagen. De är redan på gång med projekt som tar dom med in i den nya teknikens värld.
Och under den första paneldebatten verkade alla hålla med honom. Vare sig CD-ROM:en eller Internet skulle egentligen påverka musikbranschen. CD-ROM:en låg nära det skivbolagen sysslar med redan idag, och Internet var inget hot eftersom laddningstiderna var alldeles för långa och därför att CD:n helt enkelt är ett överlägset lagringsmedium.
– Jag tror inte att folk har lust att sitta framför sin dator i tre dagar och titta på ett blinkande modem som laddar ner 650 megabyte à 20 pence var tredje minut, påpekade Guy Sneesty från CD-ROM Magazine, en av de största europeiska tidningarna på området.
Men det hann bara gå ett par timmar innan han och Internets övriga belackare i panelerna fick mothugg på allvar. Tom Adar från tämligen nystartade Certerus, som ska arbeta med att distribuera musik på Internet, hade en del intressant information att dela med sig av.
– Kompressionstekniken blir bara bättre och bättre. Idag kan man med vår programvara ladda ner fyra minuter musik på mellan 10-15 minuter beroende på vilken typ av modem man använder. Det är alltså inte långt kvar innan man har möjlighet att spara ner musik i realtid.
Men med kompression förlorar man också en del i ljudkvalité, vilket belackarna av tekniken var snabba att påpeka.
/…/
– De vi kanske borde vara mest rädda för är British Telecom och andra som är i startgroparna med projekt där man i princip kan ladda ner musik i full CD-kvalité i realtid och spara ner det på en CD-R, sa Richard Norris från gruppen The Grid, som för närvarande har en stor hit med Swamp Thing i hela Europa.
CD-R kommer förmodligen att finnas tillhanda för vanliga konsumenter i slutet av 90-talet och då blir det ett verkligt hot mot musikbranschen.

Rapport från en brittiska branschmässa, skriven av Niklas Derouche, ur Topp40 38/1994.

Grammofonindustriens klagan (1949)

Kopiering av grammofonskivor och liknande tekniska anordningar för återgivning av musik har tills helt nyligen ej ägt rum i någon större omfattning. Kopiering från skiva till skiva för försäljning i öppna marknaden har praktiskt taget aldrig förekommit, trots avsaknad av lagstadgat skydd. Ett dylikt förfaringssätt har ansetts som uppenbarligt stridande mot god affärssed.
/…/
Under loppet av de senaste månaderna har situationen emellertid radikalt förändrats, dels på grund av den ökade förekomsten av billig inspelningsapparatur (wire recorders, magnefoner och apparatur för inspelning av lackskivor), dels på grund av att en del personer och firmor tydligen först nu uppmärksammat den lucka i gällande lagstiftning, som f.n. lämna skivproducenterna skyddslösa mot kopiering.
/…/
Följande exempel kunna lämnas härpå:
I. En musikaffär i Stockholm, Svala & Söderlund Kgl. Hovmusikhandel AB, har verkställt överföring till lackskivor från kommersiella grammofoninspelningar, som på grund av importstoppet ej längre funnos att tillgå i den allmänna marknaden.
II. AB Keva, Grevgatan 49, Stockholm, började under sommaren en verksamhet, som består i uthyrning av musikautomater under namnet ‘Melody Lane’ till kaféer och konditorier. Återgivning av grammofonmusik, som utan skivproducenternas tillstånd överförts från kommersiella grammofonskivor till tråd, sker genom ett flertal högtlare, placerade vid gästernas bord i lokalerna. Trots protest, överlämnad å samtliga svenska skivproducenters vägnar, har AB Keba fortsatt denna verksamhet och utvidgat densamma. Dylika automater finnas f.n. installerade hos flera konditorier i Stockholm, exemåpelvis Konditori Axo, Odengatan 47, och Konditori Ogo, Kungsgatan 27.
III. Ett annat företag, AB Automatgrammofoner, Wittstocksgatan 12, Stockholm, har vänt sig till de ledande svenska skivproducenterna med anhållan att företaga överföringar från grammofonskivor till tråd för att kunna förverkliga planer på en verksamhet liknande AB Kebas. Skivproducenterna ha avböjt att lämna tillstånd till sådan kopiering av deras alster, varpå representanten för AB Automatgrammofoner muntligen meddelade, att firman trots detta skulle förverkliga sina planer eftersom industrien tydligen icke kunde göra något för att förhindra denna verksamhet.
IV. En svenskbyggd trådinspelningsapparat har lanserats av AB Luxor och saluföres nu i radioaffärer landet runt. Det har konstaterats, att i en mängd radioaffärer sker demonstrationen av den s.k. magnefonen delvis genom överföring från grammofonskivor till tråden direkt samt via radion. Vid AB Luxors egen demonstration av denna magnefon vid S:t Eriksmässan under sensommaren 1949 kom överföring från grammofonskivor till flitig användning.
Skivproducenterna ha i hög grad oroats av dena utveckling. Enligt nuvarande lagstiftning synes det vara omöjligt att förhindra dylik kopiering av kommersiella grammofonskivor i förvärvssyfte. /…/
Då det, enligt vad vi inhämtat, emellertid förefaller föga troligt, att den nya lagstiftningen kan träda i kraft förrän 1 januari 1952 eller senare för Sveriges vidkommande, är det i hög grad önskvärt att ett interimistiskt lagstiftningsskydd införes snarast möjligt.

Företrädare för nio svenska grammofonbolag, i ett brev till statliga utredare daterat den 21 november 1949

Stoppa modespionerna! (1957)

Modespioner straffas hårt i fransk lag
Modespionerna kommer att klämmas åt mycket hårt om nationalförsamlingen godtar ett lagförslag som lagts fram av två deputerade. Det finns redan en lag från 1909 som skyddar modehusen för plagiat, men straffen är så lindriga – böter mellan 50 och 3600 kr – att det nu lönar sig utmärkt för spionerna att ta chansen.
Vid modehusens stora visningar i augusti är åskådarna, som betalar en dryg summa för att få komma in, förbjudna att fotografera och teckna – vad de kan få i tips är sådant de minns efter visningens slut. Men modegangsters opererar i stora band på alla uppvisningar av kollektionerna med kameror inbyggda i puderdosor, broscher, läppstift m.m. och kommer på så sätt över modehusens patent.
I det nya lagförslaget vill man att modespionerna skall få upp till tre månaders fängelse och 8000 kronors böter. Tilläggas bör kanske att den riksdagsman som hårdast kämpar för den nya lagen själv är verksam i klädbranschen.

DN
17.8.1957
Pressklippet återfunnet i Auktorrättsutredningens arkiv

Sveriges skivbolagslobby hänvisar till det fascistiska Italien (1935)

Sammankomsten i Stresa, den 2-3 juli 1934

Delegerade för Författare- och Kompositörsföreningarnas Internationella Förbund samt för Grammofonindustriens Internationella Förening ha med biträde av Herr Luigi Biamonti, chef för Juridiska Byrån vid Allmänna Italienska Fascistiska Industriförbundet samt medlem av Consulta Legale hos Italienska Författare- och Bokförläggareföreningen vid sammankomst i Stresa den 2-3 juli 19345 i enlighet med den fullmakt, som tilldelats dem av deras resp. organisationer i och för undersökning av möjligheterna för ett givande samarbete mellan de representerade sammanslutningarna, träffar överenskommelse rörande följande punkter:

I.
De bägge internationella sammanslutningarna äro medvetna om lämpligheten att upprätta intima förbindelser i allt vad angår frågor, som samtidigt beröra grammofonindustriens intressen. Av denna anledning besluta vi, att ständig förbindelse skall upprättas mellan de bägge byråerna likaledes i syfte att framlägga förslag och gemensamma beslut inför de olika internationella organ /Internationella institutet för intellektuellt samarbete, Internationella litterära och konstnärliga förbundet o.s.v./, som befatta sig med samma spörsmål.
De äro också medvetna om lämpligheten att utsträcka detta samarbete på de internationella radio- och filmorganisationernas sida i och för studium av de olika problemen i deras helhet

II.
Vad angår frågan om internationellt lagstadgat skydd för fonografiska verk, anse de bägge sammanslutningarna, att grammofoninspelningar böra skyddas genom en bestämmelse, som torde införas i ett tillägg till Bern-konventionen samtidigt som dess förestående revision i Bruxelles; denna bestämmelse kan lämpligen avfattas på följande sätt:

”Utan förfång för de rättigheter, som tillkomma upphovsmannen till det inregistrerade verket har tillverkaren av grammofonskivor rätt att

• a/ förbjuda att utan hans medgivande grammofoninspelningar direkt eller indirekt återgivas genom någor dupliceringsförfarande;
  
• b/ begära skälig ersättning för användning av grammofonskivor i radio, filmförevisning och television. De på detta sätt använda grammofonskivorna böra vara försedda med ett från tillverkaren härrörande, tydligt kännemärke.

Det tillkommer den egna lagstiftningen i varje till Bernunionen hörande land att fastställa villkoren och sätten för tillämpningen av ovanstående bestämmelser, särskilt vad angår de straff, som här böra komma ifråga.”

Förbundet påpekar ännu en gång nödvändigheten av att upphäva andra stycket i artikel 13 i Bern-konventionen. Föreningen förklarar att den skall verka för att den åt unionsländerna tillerkända rättigheten att genom en nationell lagstiftning bestämma förbehållen rörande tillämpningen av första stycket av sagda artikel begränsas uteslutande till rätten att aptera musikaliska verk för mekaniska instrument.
Ovanstående förslag böra i varje land framläggas för resp. regeringar genom gemensamma åtgärder av nationella författareföreningar tillhörande Förbundet samt av de nationella föreningar, som representera grammofonindustrien, så att dessa förslag kunna framläggas för den diplomatiska konferensen i Bruxelles.

III.
De bägge internationella organisationerna inse lämpligheten av att på vänskapligt sätt studera frågorna rörande förhållandena mellan industrien och de nationella föreningar, som ha att upptaga avgifter för framförande av mekanisk musik och som tillhöra förbundets tredje förening.

Stresa, den 3 juli 1934.
A. Colombo
Leslie A. Boosey
Julius Kopsch
A. Crier
Hans Geringer
V. de Sanctis
S.J. Humphries
James van Allen Shields
A. Bernard
J. Dougnac
Alfredo Bossi
Luigi Biamonti
Nicola de Pirro
Dr. Keppler

[Ur ett brev från företrädare för den svenska grammofonindustrin till Kungl. Maj:t, daterat den 27 juli 1935]

Att definiera ”enskilt bruk” (1956)

SOU 1956:25
Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Lagförslag av auktorrättskommittén

Enskilt bruk
I första hand är hit att hänföra det fall, att någon framställer exemplar för sitt rent personliga bruk, t.ex. för studieändamål eller för sitt nöjes skull skriver av en dikt eller ett nothäfte, ritar av en teckning, fotograferar en tavla eller en skulptur. Till enskilt bruk hör vidare nyttjande inom familje- och umgängeskretsen. Ett typiskt exempel är att en bordsvisa mångfaldigas för en privat bjudning. Det enskilda bruket sträcker sig emellertid längre; därunder faller också vad som förekommer inom mindre, slutna föreningar, ordenssällskap och liknande. Är det däremot fråga om föreningar, till vilka medlemskap står öppet för envar, kan man icke längre tala om enskilt bruk. Även om medlemskapet är beroende av villkor, saknas många gånger i större föreningar det personliga band mellan medlemmarna, som gör det berättigat att anse föreningen som en ur förevarande synpunkt enskild krets.
Framställas exemplar i syfte att sprida dem eller att göra verket tillgängligt för allmänheten, kunna sålunda framställda exemplar icke anses utförda för enskilt bruk. Att kopiera målningar i ändamål att sälja kopiorna är därför icke tillåtet. En yrkesmusiker får icke skriva av ett nothäfte med avsikt att använda avskriften vid offentligt utförande. Ej heller får en sångkör eller ett teatersällskap, som skall framträda offentligt, mångfaldiga det därför behövliga not- eller textmaterialet.
Det sagda innebär att enskilt bruk i allmänhet får anses uteslutet då förvärvssyfte föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan föreligga inom förvärvslivet, är emellertid att gå för långt. Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkesmusiker att skriva av ett nothäfte för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan rätt bör också tillerkännas t.ex. en föreståndare för ett kemiskt företags laboratorium, även om hans studier kunna anses komma jämväl företaget tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på laboratoriet anställda eller hållas tillgängliga för dem i företagets bibliotek, kan enskilt bruk icke längre anses föreligga.
Delade meningar ha framträtt, hur förhållandet i läroanstalter bör bedömas.

/…/

Det ligger i sakens natur, att vad sålunda framställts därefter ej får utnyttjas för annat ändamål. /…/
En student får alltså icke till ett antikvariat sälja avskrifter av föreläsningsanteckningar, som han framställt för eget bruk. Härigenom skulle föreläsarens berättigade intressen trädas för nära, bland annat hans intresse att icke auktoriserade och eventuellt förvanskade versioner av hans föreläsningar ej komma i cirkulation bland allmänheten. Däremot är det tillåtet att överlåta anteckningarna till en personlig vän; en sådan överlåtelse måste anses falla inom området för enskilt bruk. Hinder föreligger icke att överlåtaren tager betalt för avskrifterna, där omständigheterna icke äro sådana att de utvisa förvärvssyfte vid framställningen. Påträffas i kvarlåtenskapen efter en konstnär kopior, som denne i studiesyfte gjort av andra målares verk, få dessa icke överlåtas till utomstående; sådana kopior få icke heller utställas. En orkester får icke offentligt utföra ett verk med ledning av notavskrifter, som gjorts för studie- eller övningsändamål.
Förslaget bibehåller icke den inskränkning i författares upphovsmannarätt, som enligt gällande lag föreligger därutinnan att skrift eller muntligt föredrag får skrivas av för hand, även om detta icke sker för enskilt bruk. Detta undantag från allmänna upphovsmannarättsliga principer fanns icke upptaget i 1914 års betänkande utan infördes först i propositionen till 1919 års riksdag. Till grund för detsamma åberopades att det skulle innebära en viss hårdhet, därest även rätten till mångfaldigande genom avskrivning skulle förbehållas auktor; det vore obilligt om en studerande, som efter att till sitt enskilda bruk ha avskrivit en serie föreläsningar, vid sin avresa från universitetet föryttrade avskriften till en kamrat, därför skulle drabbas av straffpåföljd. Såsom i det föregående anförts, bör emellertid i nu nämnda fall en överlåtelse till en personlig vän anses falla inom området för enskilt bruk. En överlåtelse till ett antikvariat måste däremot anses såsom otillåten; en sådan överlåtelse skadar föreläsarens berättigade intressen, även om det gäller en för hand gjord avskrift. Nu ifrågavarande undantag har därför ansetts böra utgå.

/…/

Inom upphovsmannarätten har tidigare såsom allmänt erkänd grundsats gällt, att litterära och musikaliska verk kunnat fritt mångfaldigas för enskilt bruk med användning av vilka metoder som helst. Någon konkurrens med det av upphovsmannens ensamrätt täckta, kommersiella mångfaldigandet har icke ansetts kunna uppkomma härigenom. Vad angår sådana produkter som grammofonskivor o.dyl. ha de enskilda överhuvudtaget saknat möjlighet att framställa egna exemplar, och i fråga om böcker, nothäften och liknande har det i allmänhet ställt sig enklare och billigare för den enskilda att köpa sådana i handeln än att själva skaffa sig kopior genom de möjligheter, som i praktiken stodo till buds, i regel avskrivande för hand eller på skrivmaskin. Under senare år ha förhållandena i dessa hänseenden undergått en förändring. Numera förekomma för allmänheten avsedda inspelningsapparater, med vilkas hjälp vem som helst kan till låga kostnader göra inspelningar från grammofonskivor och radioutsändningar. Och då det gäller att taga kopior av tryckta arbeten, erbjuder i våra degar den fotografiska tekniken enkla och billiga metoder; dessa ha av skäl som anföras i det följande kommit till vidsträckt användning, framför allt inom det vetenskapliga och tekniska forskningsarbetet.
Från upphovsmännens sida har gjorts gällande, att det enskilda mångfaldigandet medelst inspelning och fotokopiering fått sådan omfattning att det kommit att utgöra ett allvarligt hot mot deras intressen, och att man kunde befara att det i framtiden finge ytterligare spridning. I skilda sammanhang ha därför rests krav att upphovsmännens rätt utsträckes till att avse även framställning för enskilt bruk, i den mån denna sker genom sådana metoder. Kraven innebära en ur principiell synpunkt ny och betydelsefull utvidgning av upphovsmannarättens innehåll; en viss parallell finns dock i önskemålen att utsträcka rätten till framförande av ett verk, vilken hittills ansetts böra gälla blott i fråga om framföranden för allmänheten, till att avse även utföranden som äga rum inom företag, fabriker o.dyl.

/…/

De för allmänheten avsedda inspelningsapparaterna (‘magnetofoner’, ‘bandspelare’) användas för upptagning av såväl litterära som musikaliska verk. I diskussionen har man emellertid framför allt anfört, att det är apparaternas bruk för inspelning av musikaliska verk, som kan vålla upphovsmännen avbräck; förhållandet säges vara ägnat att menligt påverka försäljningen av grammofonskivor, som för kompositörerna utgör en viktig inkomstkälla. Krav på reglering av bruket av inspelningsapparater framställas därför främst av kompositörernas organisationer. I dessa krav instämma av naturliga skäl grammofonfabrikanterna och även de utövande konstnärerna, för vilka inspelning av grammofonskivor är ett betydelsefullt verksamhetsområde.
I den internationella diskussionen har frågan livligt uppmärksammats. Såvitt är känt har man dock icke någonstädes utomlands genomfört särskilda regler på området.
Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål, må till en början anmärkas, att farhågorna för att bruket av apparaterna skall medföra minskad avsättning av grammofonskivor hittills inte besannats. Försäljningen av grammofonskivor synes sålunda – såväl i Sverige som på flera håll i utlandet – snarast ha visat en stigande tendens under de senare åren. De skäl, som i första hand anförts till stöd för att en reglering på området bör genomföras, torde därför för närvarande sakna giltighet.
Oavsett vilken inverkan bruket av inspelningsapparater kan äga på avsättningen av grammofonskivor, kan emellertid anföras att denna form för mångfaldigande fått en så stor utbredning, att upphovsmännen redan på principiella grunder böra äga rätt till viss kontroll däröver. /…/
Enligt kommitténs mening kan man icke frånkänna denna synpunkt berättigande. Att finna en lämplig form för en reglering på området är emellertid förenat med stora svårigheter.
Att hänföra de privata inspelningarna under upphovsmannens ensamrätt, så att det skulle vara förbjudet att vidtaga sådana utan särskilt tillstånd, är knappast möjligt; i praktiken skulle man icke kunna kontrollera att förbudet efterlevdes. Från upphovsmännens sida har det ej heller ifrågasatts, att ett dylikt förbud införes; istället har ofta förordats, att deras intressen skulle tillgodoses genom att inspelningsapparaterna belades med licensavgifter, avsedda som ersättning för att de under licensperioden användas för inspelning av skyddade verk. En dylik ordning har föreslagits i det danska betänkandet. Enligt detta skola apparaternas innehavare erlägga en årlig avgift, som uppbäres på liknande sätt som avgiften för radiolicenserna. Vidare skall avgift utgå på försäljningen av band, plattor o.dyl., avsedda för inspelning. Avgifterna skola tillfalla rättsägarnas organisationer, och det skall vara deras sak att fördela influtna medel.
En invändning mot ett dylikt system är dock att en stor del av apparaterna begagnas inom affärslivet, forskningsvärlden och rättegångsväsendet eller eljest inom områden, där det icke ifrågakommer att använda dem för inspelning av grammofonskivor och radioutsändningar. Även där apparaterna begagnas för sådana ändamål, kunna inspelningarna hänföra sig till fria verk. Att åter begränsa avgiftsplikten till sådana fall, då inspelningarna kunna förmodas avse skyddade verk, är av praktiska skäl utelutet. En annan svårighet är att man saknar varje hållpunkt, då det gäller att bestämma hur influtna medel skola fördelas, eftersom man icke vet vilka verk som spelas in eller i vilken utsträckning detta sker.
Om bruket av inspelningsapparater kunde sägas medföra ett mera betydande intrång för upphovsmännen eller innebära ett mera väsentligt utnyttjande av de litterära och musikaliska verken, skulle ett system med licensavgifter – oaktat de anförda invändningarna – möjligen kunna förordas som en lämplig form för att tillgodose upphovsmännens intressen; att göra detta på annat sätt lär icke vara tänkbart. Enligt kommitténs mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.