Verksbegrepp och barkbåtar (1970)

Frågan om upphovsrättens objekt är ”das Grundproblem aller Urheberrechtschutzes” uttalar Eberstein med ett citat från Elster i sin [sic] ofullbordade arbete om den svenska författarrätten. /…/ Immaterialrättens historiska framväxt synes hos Eberstein framstå såsom en utveckling mot den högre abstraktionsnivå, som medgiver uppställandet av subjektiva rättigheter med immateriellt objekt.

/…/

Läget kan jämföras med den situationen, att en pojke med en täljkniv är i färd med att tillverka en barkbåt. Med varje rörelse av kniven förskjutes, skulle man kunna säga, proportionen mellan råvara och färdig produkt. Sedan båtens förstäv blivit färdig, kan varje tag med kniven i detta parti anses vara ett handlande med båten; motsvarande åtgärder med det ännu icke utskurna parti, ur cilket aktern skall arbetas fram, är handlingar riktade mot barkstycket. På samma sätt är de färdiga arken att betrakta icke såsom ett verk i vardande utan såsom färdiga delar av verket; det obrukade papperet är ur auktorrättslig synpunkt väsentligen irrelevant. I och med att de i tryckpressen inmatade papperen försetts med text av tillräcklig omfattning och tydlighet för att kunna identifieras, är de färdiga delar av exemplar. I varje ögonblick kan tryckpressen stoppas och varje i proceduren engagerat föremål hänföras till endera gruppen ”verket” eller ”icke-verket”. Något utrymme för ”exemplar i vardande” /…/ finnes helt enkelt icke.

/…/

Det problem vi ställer för den fortsatta framställningen är icke ett ontologiskt; snarare skulle det kunna betecknas såsom kunskapsteoretiskt: det gäller i första hand att studera verksiakttaglsen, icke verket ”i sig”.

/…/

Utgångspunkten för den utveckling, som fört fram till uppfattningen av ”verket” såsom objekt för de förfoganden av olika slag som i detta sammanhang exemplifieras av ”mångfaldigande”, torde vara eftertrycksprocessen. /…/ Vad som var förbjudet, var att eftertrycka ett skyddat arbete, och upphovsmannens (eller förläggarens) rätt bestod blott i ensamrätten att låta trycka den skyddade produkten. /…/ Den enkla ensamrätten till tryckning eller framförande utbyttes stegvis mot en mer komplicerad rättsposition; i stället för förlagsavtalet (avtalet om uppförande) trädde en rad upphovsmannen förbehållna exploateringsmöjligheter. Den ”vara” auktor sålunda, med en trivial liknelse, nu kunde sälja från flera diskar, behövde ett sammanhållande namn. Samtidigt konfronterades domstolarna med processer av annat slag än de enkla eftertrycksmålen. /…/ I båda fallen framstod den sökta storheten såsom föremål för upphovsmannens ensamrätt, dvs. såsom ett rättsobjekt i den mening detta uttryck givits framför allt i sakrätten. /…/ Med Kohlers lära om Immaterialgüter var — med få undantag och vissa nationella variationer — den förlösande formeln funnen. Upphovsrätten hade fått sitt objekt.
Vad som icke synes ha tillräckligt klart observerats vid uppställandet av denna konstruktion var den betydelsefulla skillnaden i rättsteknisk utformning mellan upphovsrätt och sakrätt. Man var självfallet på det klara med olikheten mellan de båda typerna av ”objekt”, ehuru man medelst olika jämförelser med vatten, elektricitet och andra svårgripbara med otvivelaktigt reella nyttigheter sökte påvisa det immateriella verkets faktiska karaktär

/…/

”Verket” — detta är undersökningens slutresultat — användes i lagen såsom sammanfattande namn för ett flertal företeelser av delvis ganska olikartad karaktär; där ordet icke fungerar såsom en approximativ synonym till exemplar, fungerar det heller icke såsom objekt för iakttagbara handlingar; redan bristen på enhetlighet i begreppets användning gör det olämpligt såsom ”rättsobjekt”.

/…/

Med stark tillspetsning skulle man kunna säga att om författarens ensamrätt till exploatering av sitt verk historiskt sett bygger på en nationalekonomisk samhällssyn, bygger den ideella rätten på en estetisk lära, vars främsta kännemärke i förhållande till tidigare gällande läror var att originalitet var ett konstens adelsmärke och att konstnärspersonligheten avspeglades och borde avspeglas i sitt verk. Före denna uppfattnings seger — en allmäneuropeisk utveckling på åttio till hundra år med tiden omkring 1770 som ungefärlig mitt- och vändpunkt — hade i vart fall litteraturen betraktats som en ars imitationis och den gyllene regeln hade varit att utplåna upphovsmannen bakom verket.
/…/
Årtalet har närmast giltighet för Frankrikes del /…/ För Sveriges del torde man böra räkna med sedvanlig retardering om tjugo-trettio år. Signifikativa dokument på svensk botten är Kellgrens företal till Fredmans epistlar 1790 /…/ och Franzéns diktning

ur Stig Strömholm: Upphovsrättens verksbegrepp
P A Norstedt & sönders förlag, 1970

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: